Beskicka.

Judy ringde och föreslog att det var dags att göra keramik igen. Jag klämde på ett paket lera jag hade under bänken -fortfarande mjukt- och sa

⁃ Absolut. Kom.

Sen satt hon länge stilla vid fönstret och formade lugnt och noggrant tunna sköra vackra skålar med en liten kniv i handen. Skrapade, skar, fäste ihop.

Min stil med leran är betydligt burdusare än hennes. Men vi förstår varandra rätt bra. Och tål våra olikheter.

Emellanåt tog vi paus, stängde av den brummande drejskivan och torkade händerna och halade fram våra mobiler. Vi visade bilder på barnbarn. Pratade om barnen. Familjen. Släkten. Människor som vi tyckt om. Och om de som vi faktiskt inte alls tyckt så mycket om.

⁃ Att vara nöjd, sa Judy, är inte det bättre än att använda ordet lycka?

Sen återgick vi till leran.

I dag, på morgonen, ska våra fat och skålar vara lädertorra. Då kan man fixa till sånt som inte blev så bra igår – beskicka, kallas det. Idag, när dom har styrsel och är lite hårdare, tåligare, när dom har sitt eget uttryck fast fortfarande är mjuka, då kan man gå över dom igen. Det som inte blev så bra kan få en ny chans. Beskickningen är egentligen min favoritdel av keramiken. Då är sakerna man tillverkat liksom lika fulla av motsättningar som förlåtande.

Nyss tassade jag ner i morgontofflorna och inspekterade läget. Jag lyfte på lite plast som vi hade lagt över här och där, släppte in mer luft, vände ett par saker, och sen gick jag upp och kollade kaffepannan istället. Om en liten stund ska jag gå tillbaka och ordna till allt.

Mina grejor behöver definitiv mer hjälp än Judys. Men man kan alltid vara nöjd, så här långt.


Det beror på februari.

Det är februari nu. Och jag tycker att det har blivit ett smalt utbud på frukt. Citrus är det gott om, men det funkar inte så bra på frukostmuslin. Och inte finns det något passande i trädgården heller. Avocado förstås. Men jag avstår från att ha det på flingorna. Vitlöken växer till sig. Men samma sak där. Inget för muslin.

Det beror på februari. Det finns inte så mycket frukt att skörda här i februari. Grönsaker ja, men inte frukt. Så är det bara. Och vår vanliga affär säljer mest sånt som växer här. Inte sånt som växer på andra sidan jorden.


Manuel, Ascensions man, är i min ålder. Typ. Lite yngre. Han minns inte några affärer alls från sin barndom.

⁃ Det måste det ju ha funnits. Vi hade ju kaffe, och salt, i huset. Men vi åt vad som fanns. Vad som var moget just då, eller vad som kom från djuren. Jag minns inget annat.

Som jämförelse.


Russin har jag förstås. Stora feta fruktiga söta soltorkade russin, gjorda av vindruvorna från de branta backarna runt oss.

Vindruvorna, som ska beskäras nu. I februari. När månen är i nedan. Och bladen vissnat och fallit av. De beskärs hårt. Efteråt blir det bara svarta knotiga krumelurer kvar i backarna. Men snart kommer det spricka ut nya illgröna blad. Som snabbt växer till sig till långa utstickare. Som blommar diskret. Som sen också ska beskäras. Och som sen växer mer. Marken under ska hålla ren från ogräs. Igen och igen. Allt måste göras för hand för det är så brant. Maskiner går inte. Och det blir varmare. Och varmare. Men till sist är klasarna mogna. Då ska de plockas varsamt. Läggas ut på grusbäddar. Soltorkas. Vändas. Vändas. Långsamt ändra färg från grönt till skrynkligt varmt chokladbruna. Sen ska de forslas hem. Och sen tar ljudet över i byn: klipp klipp klipp. Varje litet russin klipps av. En liten liten bit stam måste lämnas kvar. Om man bara drar russinen av kvisten så håller dom sig inte länge alls.

Och man vill ju ha dom till februari, minst, så man kan strö dom över sina flingor.

Medan man inväntar jordgubbarna.


Hur länge kommer allt finnas kvar? När samlas dom sista russinen in? Vem tar över, när byarna avfolkats, när barnen flyttat till staden? Blir det bara små hårda maskinproducerade russin kvar – hitforslade från en annan del av världen?


Att vänta. Och havet.

När jag går hem från Campo – oliverna och mandelträden – har jag utsikten över Medelhavet vid min sida, ända tills jag viker av mot norr och ner mot byn. Det tar en knapp halvtimme. Vägen är bara en grusväg, mest av sand och jord. Förra veckan regnade det. Då blev den lerig, och fick djupa spår efter hästhovar. Men det är torrt igen nu. Spåren syns mindre för varje dag.

Just i mina berg är det lite glest mellan byarna, men utsikten är desto vidare. Jag kan se hus och vägar, och till och med ett par mindre städer långt bort. Och jag kan höra både åsnor och mopeder.

Jag vet att det har bott människor, som jag, vid detta hav, från den ena änden till den andra, i närmre 3000 år. Det är länge. En gång var det vattnet som förenade, istället för tvärtom. Vattnet var färdvägen – för kunskaper, utbyten och kulturer.

Jag vet också att vi idag bor 150 miljoner vid Medelhavet. 150 miljoner människor. Tre kontinenter, tjugoen olika länder. Bara åtta av länderna är europeiska. Och flera av städerna har över en miljon invånare: Alger, Aten, Barcelona, Beirut, Marseille, Rom, Tunis, Tel-Aviv … Det är en märklig tanke.

En gång, för ännu mycket längre sen, fanns det inte något hav alls här. Men för fem miljoner år sedan öppnades Gibraltar sund upp, och vattnet rann helt enkelt in. Det gick tydligen ganska snabbt. Förhållandevis. Det tog bara nånstans mellan ett par månader till ett par år att fylla alltihop. Sen fanns Medelhavet.

Det sägs att om ytterligare några miljoner år kommer detta hav att försvinna igen, som alla andra hav och sjöar och vattendrag på jorden.

Medelhavet – Mediterraneum. Det betyder ”mitt i världen”. Jag är mitt i världen. Bland torra spår av hästhovar och åsneskrin – och tiden.

Det är det där med tiden igen. Som inte låter sig fångas in. Jag får hitta på något annat. Den går inte fortare för att jag väntar.