Bergfast.

När jag varit borta hemifrån några dygn, eller när jag lagt undan en ny bild ett tag, när jag inte läst, inte sett, inte lyssnat på något, inte mött någon – och så plötsligt har det framför mig igen – då ser jag det med nya ögon. Kanske ser jag det till och med mer som det faktiskt är inte som jag tror att det är.

Inte allt är viktigt. Att ett ord upprepats spelar ju mindre roll. Att det saknas något i en bild är ju bara att acceptera. Eller ändra. Att jag faktiskt inte längre uppskattar en viss färg lika mycket som innan kan vara helt logiskt. Man kan ändra sig. Man kan tycka annorlunda.

Men vissa saker ligger fast. Vissa övertygelser blir bara starkare med tiden. Bergfasta.

En sån är övertygelsen om alla människors lika värde.

El pueblo unido, jamás será vencido!


bild: Ella in the Garden, no 30

Det nya normala.

Äntligen kunde man sitta en kväll i trädgården med vänner. Äntligen kunde vi hälla upp vin, skratta, flytta oss in i skuggan, se solen gå ner, tända ljuslyktor, och ivrigt avbryta varandra.

Lite avstånd mellan oss, förstås. Ingen kroppskontakt. Och någon saknades. Men ändå.

Vi har inte alla reagerat likadant på karantänen. Ingen har mått bra hela tiden, men nu, när den långsamt, förhoppningsvis, börjar gå mot sitt slut, börjar vi fundera på vad den gjort med oss. Har vi blivit lyckligare? Tacksammare? Modigare? Oroligare? Tydligare?

Kommer vi att förändras igen? Kommer världen förändras igen?

Det ‘nya normala’ – som det kallas här. Det vi ska återgå till, lite taget. Aldrig som förr, med andra ord? Kommer vi alla att gå igenom en gemensam sorgeprocess? Det där första året, som när man har förlorat en nära anhörig. När allt ska genomlevas, på nya villkor, alla födelsedagar, alla högtider, alla årstider, alla vanor. Allt som ska hända igen. Bara på ett annorlunda vis. Aldrig som förr.


bild: Ella in the Garden, no 39 (sisterhood)

(dag 62) Corona. En bild.

Vardagen får gärna flyta på. Speciellt nu.

Annat är det med konsten. Bildskapandet.

Det ska skava.

Konsten lever alltid sitt eget liv. Lite vid sidan om. Skapandet kommer och går. Ibland blir bilder inte till på ett tag. Ibland sitter de hårt inne. Ibland går det fortare. Men det går aldrig fort.

Ibland passar de mig själv bättre än de passar min publik. Men det är som det ska.

De är lite som vänner. Lite röriga ibland. Rakt på ibland. Ibland behöver vi jobba på att komma överens. Det har funnits de som trodde att de inte skulle behöva anstränga sig. Det visade sig alltid vara fel. En bild måste anstränga sig. Annars varar den bara i ett ögonblick.


bild: Ella in the Garden, no 37.