Det nya normala.

Äntligen kunde man sitta en kväll i trädgården med vänner. Äntligen kunde vi hälla upp vin, skratta, flytta oss in i skuggan, se solen gå ner, tända ljuslyktor, och ivrigt avbryta varandra.

Lite avstånd mellan oss, förstås. Ingen kroppskontakt. Och någon saknades. Men ändå.

Vi har inte alla reagerat likadant på karantänen. Ingen har mått bra hela tiden, men nu, när den långsamt, förhoppningsvis, börjar gå mot sitt slut, börjar vi fundera på vad den gjort med oss. Har vi blivit lyckligare? Tacksammare? Modigare? Oroligare? Tydligare?

Kommer vi att förändras igen? Kommer världen förändras igen?

Det ‘nya normala’ – som det kallas här. Det vi ska återgå till, lite taget. Aldrig som förr, med andra ord? Kommer vi alla att gå igenom en gemensam sorgeprocess? Det där första året, som när man har förlorat en nära anhörig. När allt ska genomlevas, på nya villkor, alla födelsedagar, alla högtider, alla årstider, alla vanor. Allt som ska hända igen. Bara på ett annorlunda vis. Aldrig som förr.


bild: Ella in the Garden, no 39 (sisterhood)

Är det verkligen viktigt att städa?

Jag är inte så bra på att städa. Vi är inte så bra på det. Att städa är så tråkigt. Och otacksamt. Inte så konstigt att det så sällan förekommer i filmer och böcker. Ingen verkar tvätta heller.

Genom åren har vi ändå, mer eller mindre, utvecklat nån sorts system med olika ansvarsområden där den egna tröskeln får gälla. Men visst ser jag mig om först, innan jag går och öppnar dörren ifall Pilar eller Rafael eller Gertrudis eller någon annan knackar på. Hur ser det ut? Presentabelt? Tillräckligt?

Pilar, å andra sidan, sopar de två trappstegen upp till sin ytterdörr varje dag. Och en bit av gränden framför. Så klart jag tycker att det blir fint. Inne hos henne finns inte ett dammkorn. Det har jag sett. Det finns det inte hos Jose och Paco, eller Maruja och Rafael heller, eller hos Gertrudis och Antonio. (Gertrudis har ont i höfterna, så Paki hjälper henne.) Alla har dom det skinande rent. Våttorkade golv. Glänsande familjefoton. Alltid. Jag fattar inte hur det går till.

Inne i Malaga centrum är gatorna lika rena som Pilars trappa. De spolas av tidigt varje morgon. Och ibland någon gång till under dagen. Det har jag också sett med egna ögon.

Suck. Det är lätt att känna det som att man ligger efter. Men egentligen gillar jag ju att komma hem till den som har det rörigt. Då kan man kasta sig i deras soffa, och skratta.


Städning fungerar däremot väldigt bra om man har svårt att komma igång i ateljén. Om man säger till sig själv: OK, då det är lika bra jag dammsuger istället, då vips, så har man fått en mycket bättre eller i alla fall roligare idé.

Ella tycker att man kan blunda istället. Tills ett barmhärtigt mörker sänker sig.


(Man kan också få en ny alldeles ljuvlig liten piccolo levererad, och aldrig mer tycka sig ha tid att städa igen överhuvudtaget. Livet. Man måste älska det. )