Dag 24. Corona. Karantän. Tisdag.

Vi städade. Hur kul är det? Men om man nu ska vara i karantän i minst tre veckor till, så är det förstås inte någon dålig idé.

Jag hörde på radio höromdagen att ’hemma’ har fått en ny betydelse. Flera nya betydelser till och med.

När både jobb och umgänge flyttat ut (in?) till på skärmen, så kan det vara ganska avslöjande för hur hemmet ser ut. För att inte säga intimt.

Jobbmöten – till och med intervjuer i tvnyheterna – sker plötsligt mot bakgrund av den egna garderobsdörren, eller mot den öppna hallen och med barnens slängda jackor på golvet, eller mot köket. En katt hoppar upp på tangentbordet. En make ropar något. Det är inte samma sak som att segla in på jobbet i nystruken skjorta och nyborstade skor.

Även för den i karantän som inte har jobbmöten, eller behöver visa upp sig på skärmen av andra anledningar, så har hemmet förstås blivit betydligt viktigare för de allra flesta. Det är ju där vi befinner oss nu, mer eller mindre hela tiden.

Någon föreslog att när det inte är möjligt att lägga pengarna på att resa, så kanske vissa gör slag i saken och köper den där dyra mattan istället. Och de där fina tekopparna. Ny lampa över köksbordet. Det går ju fortfarande att handla på internet. Heminredningsaffärer online borde väl ha goda tider?

Någon annan kanske river ut garderoben, och sorterar äntligen upp allt. Och städar alla kökslådorna. Och bakom spisen. Ju längre karantänen pågår desto mer välordnat och dekorerat blir ’hemma’ .

Fast sen, när vi äntligen får gå ut igen – då kommer ju allt det där bara vara för kråkorna. Då kommer vi väl inte vilja sitta inne, hur fin matta vi än har.

Lite lagom städning får räcka.

Dag 23. Corona. Karantän. Måndag.

Nu börjar påsk. Nu är det Semana Santa, Spaniens största högtid. Normalt sett skulle varenda stad och varenda liten by i hela landet haft fullt upp i veckor, månader ibland, med att förbereda sig.

I norr brukar det vara lite högtidligare, men inte här i Andalusien. Här brukar det vara fest.

Brukar.

I vanliga fall pågår det hela veckan. Affärerna stängda. Gatorna upplåtna för processionerna. Los nazarenos, som går först, är klädda i kåpor och höga, spetsiga hattar, och har sina ansikten täckta. (Man ska vara ödmjuk, inte skylta med vem man är som vill sona sina synder – eller med att man eventuellt har hyrt in en student att ta ens plats). Bakom kommer välordnade rader av uppklädda män, bärande på jättelika plattformar med scener ur Jesus liv. Pasos, väldigt dekorerade, väldigt tunga. Rökelsen doftar.

Normalt sett alltså.

Restaurangerna brukar vara öppna till långt inpå natten. Maten är god. Familjerna samlade, vännerna kramas, kindpussas. Barnen springer runt och samlar stearindroppar från nazarenernas långa ljus till större och större bollar. Ibland lyfter någon lite på sin förklädnad och ler mot dem, droppar lite extra stearin, passar på att ta en klunk öl, eller några bloss på en cigarrett. Kontrasten gör bara den sorgsna trumpetmusiken ännu mer suggestiv.

Det brukar vara mycket kors och mycket religion också, och för några är det yttersta allvar. Fast för de flesta är det mest fest och vackert och en anledning till att träffas.

(Och dom som varit med för många gånger förr, dom brukar packa bilen full med mat och släkt och åka ut till byn istället. Eller till ett hotell vid havet. Årets första semester. Vintern är slut.)

Så brukar det vara. Den här veckan. Fast inte i år, såklart.

Dag 22. Karantän. Corona. Söndag.

All majs som Rudy planterade har grott, och det sticker upp knallgröna blad ur jorden. Dom ser väldigt pigga ut.

Kanske blev en bild färdig idag. Äntligen. Vi får se. Den måste ligga till sig först.

På TV meddelar dom att karantänen blir förlängd med två veckor till, igen. Till totalt 6. Som det ser ut nu.

I övrigt betraktar jag förvånat mig själv, bläddrande bland noter, flyttande fingrarna i rätt ordning på en liten piccolo, medan jag blåser lagom hårt så att det kommer ut riktiga melodier. Jag tänker att det är som att det vore någon annan, en version av mig själv som jag aldrig har träffat förut. En som spelar piccolo. Lite.

Vem vet vad som kommer att hända härnäst.


bild: Ella in the Garden nr 35.