Ina Thörngren?

Allt har sin tid och sin plats?

Säger vem?

Jag går på kurs. ‘Skriv något om en svensk författare du berörts av’, ber de mig. Jaha, vem ska jag välja…? Det finns några…

Jag halkar tillbaka i tiden, och minns plötsligt en svindlande vit vintereftermiddag:

Hon hette Ina Thörngren.

Och hon hade nyss gett ut sin andra diktsamling

Jag var ung, och ny på mitt jobb, och hade just fått den i min hand för att skriva en recension – och blivit fullständigt knockad.

Jag lyckades få kontakt, för en intervju.

”Jag har nog alltid  gått med uppspärrade ögon. Jag skriver det jag ser, mer komplicerat än så är det inte. I desperation blir det ändå ingen dikt.‘ Vi pratade om allt, om konsten, vardagsupplevelser och vardagsfunderingar, om kärlek, och otrygghet, om lycka och förstening, och om träden. Om hur skrivandet angår det mest intakta, om att inte släppa fram vanmakt, om det enskilda, det avskilda, om allt inuti livsprocessen. Men, försäkrade hon mig, det betyder inte att man skulle vara opåverkad av det dagliga verklighetsflödet. ”Kruxet är väl snarare att kunna behålla sig.… jag tror jag kan uppleva vilken smärta som helst, bara jag får vara vaken. Dessutom, det går fint att berusa sig på vatten och lyrik.”

I dag är nästan alla litterära spår försvunna efter Ina Thörngren, trots att hon en gång nämndes tillsammans med Anne-Marie Berglund, Elisabeth Rynell, Eva Runefelt, Eva Ström, Kristina Lugn, Marie Louise Ramnefalk. Hennes diktsamlingar finns bara att köpa på antikvariat, och några gömmer sig i mina bokhyllor, men mer än så är det inte. Förutom ett samtal, och texter som lever i mitt minne. Och att jag vill kunna uttrycka mig som hon.

Får jag dessutom möta världen med uppspärrade ögon så kan jag vara lugn.

Du krossar stjärnor
i ditt språks stenmortel
och sväljer dem
flisa för flisa
-visst river de i halsen
Men en enda droppe blod
på tungan
syresätter hela världslyriken