(… gå på kurs …)

Nätverksarbete är sannerligen ett gissel, det tror jag att de flesta av oss tycker. Tyvärr landar det ändå allt mer på oss ’utövare’. Och dessutom är det säkert inte ovanligt att många av oss som skriver är ganska introverta… I ’svenskhet’ ingår till råga på allt att ’eget beröm luktar illa’…. Utgångspunkten är med andra ord inte optimal … Kanske handlar det till syvende och sist om att besluta sig för vilken nivå man vill lägga sig på: Skriver jag för att nå en bred publik? Skriver jag för min byrålåda? Eller handlar det om någonting svårdefinierat däremellan? Var på skalan befinner jag mig i så fall? Det är ’bara’ att  anpassa sina ansträngningar efter det, med andra ord? Och sina förväntningar på utkomsten?

Digital marknadsföring? Jag arbetade som frilansare långt innan digital media blev vardagsmat. På den tiden ’nätverkade’ man genom att gå på förlagsfester, och liknande. Då kunde man bli indragen på redaktörers kontor, få ett manus att skriva utlåtande på i handen, eller själv ha en bok i fickan att pusha för översättning till svenska. Sedan flyttade jag utomlands – uppdragen dog ut, och jag insåg hur viktiga de personliga kontakterna varit. Med digitala kontakter återuppstod en del, så småningom, men frågan är om vi nu inte gått varvet runt, och värdet av personliga kontakter åter börjat bli oersättligt? Eller vi är åtminstone på väg i den riktningen?

Utgivningsmöjligheter? Det har vi delvis diskuterat tidigare… Marknaden förändras hela tiden. Kooperativ som Författarnas Bokmaskin lades ner för decennier sedan ,och bokhandlarna har övergått till att samordna sina inköp via stora inköpscentraler, ägda av de stora bokförlagen, att som debutant ta sig genom nålsögat och bli förlagsutgiven är snart sagt en omöjlighet. Men det skrivs, författare vill nå ut, och det uppstår ständigt andra möjligheter, som exempelvis hybridförlag och egen-utgivning. Tyvärr har hybridförlagen delvis lockat lycksökare som ’förläggare’ – det finns ju pengar att tjäna på aspirerande författare – vilket inneburit att det inte är alltid man får så mycket marknadsföring för sin ekonomiska insats. Kanske dags att författare sluter sig samman igen, tar saken i egna händer? Tillsammans? Ett nytt ’Författarförlaget? Och hur ser vi på egen-utgivning – men vem sköter då marknadsföringen? Har den tryckta boken helt enkelt blivit exklusiv? Är det bra eller dåligt?

Fritt forum: Ljudböcker/e-böcker vs. boken som objekt? Där är vi olika. För egen del anser jag inte mitt författarskap passar som ljud-bok, jag menar att mina böcker är till för att hålla i handen, de är objekt. De är föremål, vars öde är att bli mötta, en och en åt gången. Susan Gubar skrev en gång att ” tränga igenom en text är ett sätt att lära känna en ’korpus’, eller ’kroppen’, av ett material som leder oss vidare, eggar oss, att uppleva en bok är inte helt olikt att ha en sexuell upplevelse”. Och Buzz Spectors  sa det ännu tydligare i sin betraktelse Boken själv – objekt och fetischism: ’En öppen boks typografi ger tydliga erotiska associationer: Tvillingkurvor av luxuöst papper som möts i en försänkt sammanfogning. Att vända blad är en serie försiktiga svepande rörelser, likt fingrar som smeker en rygg. Överhuvudtaget för läsarens beteenden mer tankarna till intimt umgänge än till konvenansen vid offentliga konstillställningar eller musikkonserter. De flesta av oss läser till exempel liggande, eller sittande, och de flesta av oss åtminstone delvis avklädda, i sängen. Möblemanget på ett museum eller i en konserthall erbjuder knappast tillräcklig bekvämlighet. Och dessutom, när vi läser (det vanliga avståndet mellan öga och sida är ungefär fyrtio centimeter) förvandlas vi ofta till pulpeten som får ta emot boken: bröst, armar, knä, lår… Denna närhet är omfamningens territorium, ägandets, ett territorium man inte beträder utan tillstånd.’ (översättning: Helén Svensson Vigil).