1. Grundidé:

En stor del av våra dagliga liv går sannolikt de flesta av oss tämligen obemärkt förbi. Vi gör som vi brukar, och våra invanda uppfattningar styr. Sällan tar vi oss tid att reflektera kring vardagen. Men, vid närmre eftertanke, är  allt exakt så som vi först tänkte och trodde? Våra föreställningar, människor vi möter? Eller för den delen, en vanlig tråkig livsmedelsaffär? Kan det till och med vara så att vi gärna bara uppfattar det som bekräftar det vi redan tror oss veta och tycka, men mer än gärna blundar från det som utmanar oss och våra invanda idéer och tankar?

Vi går alla och handlar, ofta i samma gamla livsmedelsaffär runt hörnet; en vardaglig händelse, en välkänd miljö. Men i min nya roman  kommer mataffären istället vara en scen där allt kan hända, och där verklighet och fantasi glider in i varandra. (I vilket fall går de två inte helt att skilja åt.)

Syftet är att utforska och gestalta nödvändigheten av att nyfiket granska och förhoppningsvis ifrågasätta personliga uppfattningar och värderingar — i synnerhet då det gäller människor vi möter. Samt, gestalta vikten av att vara öppen för det oväntade i vardagen. Kanske finns magi överallt, även där vi minst av allt förväntar oss det.

 

•  Huvudkaraktärer

HON’: huvudkaraktär/protagonist: kommer vara att direkt involverad och den som binder ihop berättelsen. Hon (har inget namn, och kommer nog inte heller att få det) är en kvinna i yngre medelåldern, ensamstående, två snart vuxna söner, vanlig, en av oss. Hennes drivkraft är inte stark.  Det skulle i så fall vara att hon helst undvikervspända situationer. Mest längtar hon efter att allt i livet ska fungera, att hon och hennes pojkar ska klara sig bra, att hon ska få handlat vad hon behöver i affären, ta sig igenom vardagen utan alltför stora katastrofer, vara en någorlunda duglig person. Hon har i övrigt inga större förväntningar på livet. Hon vill väl. Hon har inga andra ambitioner. Varken kring det ena eller det andra.

 

LOUISE. Välutbildad akademiker. Medelklass. Nyligen pensionerad och änka med en vuxen son. Ansedd, trevlig, vänlig och duktig. En förebild. Drivkraft: hon vill fortsätta vara duktig, vara uppskattad, omtyckt, vill kunna se tillbaka på sitt liv och vara stolt över att hon hade moral, gjorde rätt, var osjälvisk, gav något åt andra,var en god, ärlig och rättvis människa. Men hon bär på en hemlighet: hennes äktenskap var misslyckat, och hon kom aldrig att stå nära sin son (vilket får konsekvenser.) Hennes svaghet är att hon inte alls är, aldrig varit, den hon utgett sig för att vara. Personen alla uppskattat och beundrat är inte den vi trodde hon var. Typiskt Louise är att verka lugn, vara vänlig, veta vad hon ska säga, och få andra människor att känna sig sedda och lyssnade till. Hennes bakgrund är vag och utan fotfäste. Kärlekslös kanske. När det verkligen gäller tänker hon först och främst på hur hon tar sig ut i andras ögon. Det gäller att bli omtyckt.

 

MATEO RODRIGUEZ RUIZ. Spansk världsberömd regissör. Framfusig, självsäker, bortskämd och med ett provocerande stort ego. Konsten, teatern, filmen är hans enda drivkraft. Han är mycket framgångsrik, och det slår honom aldrig att han inte skulle vara det. Han växte upp i Spanien under diktaturen, men som ende son till förmögna olivbönder. Med Francos död kom friheten, och den har han tagit till sig, till 200 %.  Är det hans kompromisslöshet som gjort honom så framgångsrik?  Kan man förlåta den? Han har inga svagheter/rädsla för egen del. Sådant rår inte på honom. Hans mål är att skapa bra teater och film, få det perfekt till varje pris. Konsten kommer först, även om det betyder att andra måste offra sig/offras. Typiskt honom är att inte ta hänsyn till andras känslor. Eller att se några begränsningar. Kan man uppskatta en sådan människa? Han visar upp självsäkerhet och kompromisslöshet. Hans bakgrund är att vara ensambarn och bortskämd, men ha vuxit upp med ett utanförskap till byns övriga, vanliga, arbetarbarn. När det verkligen gäller så står han kanske fast och är uppriktig? För den han respekterar kan han kanske gå genom eld och vatten?

 

 

• Handling och dramaturg i stora drag:

’Har gått och handlat’: Protagonisten går och handlar. Som vanligt. En serie mer eller mindre verkliga händelser leder till att de två andra karaktärerna introduceras, Louise och Mateo. Resten av den bärande handlingen kommer att äga rum under en och samma eftermiddag och på samma plats, med tillbakablickar och utvikelser som supplement. Men, även om berättelsen är placerad i denna högst realistiska värld så kommer inte allt som sker under denna enda eftermiddag vara som förväntat. Overkliga situationer uppstår, händelser som egentligen borde trotsa all logik — vilket inte ifrågasätts.

 De två medkaraktärerna är varandras motsatser i det mesta. Mateo blir allt odrägligare, Louise allt trevligare — men visst sås tvivel… ’Hon’, vår protagonist, försvarar ändå självklart Louise, medan Mateo väcker allt starkare känslor av irritation och avståndstagande. (Och, vem vill ha fel, få sina cirklar rubbade, ha blivit vilseförd …?) Läsaren börjar kanske  däremot långsamt ana något annat… Men det är ju så svårt att ändra uppfattning!  Ofta ’ser’ vi, som sagt, bara det som bekräftar det vi redan bestämt oss för att tycka och tro.

Situationen, relationerna, olikheterna, trappas upp under berättelsens gång, och läsaren blir alltmer på det klara med att kanske ha missbedömt något. Det är inte helt lätt att bedöma situationer och människor. Livet är helt enkelt inte svart-vitt.

’Konflikten’ mellan Mateo och Louise/deras olikheter når sitt klimax. (+ Spoiler).

 Avtoning. Vår protagonist har handlat färdigt och lämnar affären. Hon går hem. Klokare?

Var det som hände på riktigt? Vilka var dom? Vem var Louise? Fanns det faktiskt en annan sida av Mateo? Var han inte alls ’för mycket’? Hur gick det med mannen som svimmade? Och Louise? Hände något av det hela över huvud taget på riktigt?

 

• Nyckelscen: några få sidor in i romanen? (Eller –  blir det t.o.m. inledningen?)

Fyra gulgröna äpplena i en plastpåse på botten av en kundvagn har verkligen ingen lockelse kvar. Man skulle kunna lägga tillbaka dem bland de andra, de är ju inte ens betalda ännu. Men borde man ta upp dem ur påsen igen i så fall? Vad gör hon då med den? Hon försöker föreställa sig hur äpplena kan komma att smaka istället, efter att ha legat i kylen en stund och svalnat. Äpplen får duga. Och de har lång hållbarhet. Mycket längre än jordgubbar.

Någon, annan, river av en plastpåse från rullen — det går snabbt — och börjar raskt plocka i äpplen åt sig själv. Det har blivit mer ont om plats mellan fruktdiskarna nu. Bakom närmar sig en sittvagn. Hon måste vänta på sin tur innan hon kan styra ut och förbi äppleplockaren. Barnvagnen körs av en ung man. Han ser glad ut. Dagen innan läste hon i tidningen att män kör barnvagn med en hand, medan kvinnor använder bägge. Fast den här mannen använder bägge. Just nu i alla fall. Hon kan inte minnas att hon någonsin kört barnvagn med bara en hand. Kanske är det som med småpojkar och cykling, som ’titta vad jag kan’. Den förste mannen, äppelmannen, som nu knutit ihop sin plastpåse i en hård knut och lagt ner den i korgen han bär på (han har valt en korg, ingen vagn) är huvudet längre än barnvagnsmannen och klädd i rock, öppen till kavajen under. En rock av fin ylle ser det ut som, det är inte så vanligt nuförtiden. Bredvid honom syns en yngre kvinna, men hon har sin egen korg, så de är inte här tillsammans. Kvinnan sträcker sig efter den översta radens plommon just i samma sekund som äppelmannens knän ger vika och han tungt men overkligt stillsamt sjunker ihop.

Sekunden senare ligger han orörlig på rygg på golvet intill sina utvälta varor. Hans eleganta rock har vecklat ut sig som vingar under honom.

 

Det var barnvagnsmannen som ringde efter ambulansen. Det gick fort. Deras bår gav ifrån sig ett litet klickljud när den fälldes upp. Den unga kassören såg villrådig ut när han samlade ihop de få utspillda matvarorna och försvann med dem bakom hyllorna. Allt återgår till vanligheten.

Kvar under kanten till grönsaksdisken, nere vid golvet, skymtar ett mörkt objekt. Hon petar lite med fotspetsen och får fram en mobiltelefon. Den är helt ordinär, inte av senaste modell. Kanske hade hon förväntat sig en tjusigare, fast egentligen inte. Hon lägger ner den bredvid sin ryggsäck och äpplena i kundvagnen. Så länge. Tills hon kommit på vad hon ska göra med den.

Senare ska hon, trots att det känns en smula olovligt, slå på mobilen, upptäcka att den inte är låst, och nyfiket bläddra igenom samtalslista, adressbok, söka efter kalender, sms, skickade och emottagna. Hon ska finna ganska lite, förnamn, ’mamma’.

 

Båren fälldes verkligen upp med ett klickljud. Och alltsamman gick nog fort, på riktigt. Tillräckligt fort, förhoppningsvis. Men när hon nu tänker på det mer i detalj så blir det annorlunda. Hon undrar hur länge det egentligen dröjde tills de hörde sirenerna närma sig. Lättnaden. Ambulanspersonalen verkade så professionella, de hade apparater med sig, de öppnade upp mannens rock, knäppte upp kavaj, skjorta. De ställde frågor som ingen kunde svara på. Men grinden tjöt inte alls när hon höll upp den för dem på deras väg ut. Det fanns inget alarm.

’Mamma’, det står ’mamma’ bland namnen i mobilens kontaktlista.

Det finns en mamma i mannens liv. Eller lever han inte längre? Hon trycker på tangenterna. ’Jag har hittat din sons mobil. Ring mig på detta nummer’. Och så sitt eget nummer. Nej, ’kontakta’ är bättre än ’ring’. Ändrat. Skickat.

 

• Omfattning: tänk omfattning: ca 250 sidor (60.000-70.000 tecken)

 

• Konstnärliga tankar:

I många år arbetade jag som konstnär. Jag var högskoleutbildad. Och lärde ut konst till andra. Jag tillverkade bilder, främst. Men innan det var jag författare, och nu har jag återvänt till att skriva. Som konstnär arbetade jag mycket med lager, försiktigt. Med min konst ville jag fånga, men inte förklara, skapa plats för betraktaren, ha en egen vision men inte upplysa eller påstå. Jag vet inte om det är så stor skillnad på de bägge konstnärliga processerna – den visuella och den litterära — kanske ingen alls. Men en roman, jämfört med en serie visuella bilder, har en tydlig början och slut och ett tydligt narrativ. I mångt och mycket vill jag ändå försöka behålla mitt visuella konstnärliga förhållningssätt i detta projekt. Min språkliga prosa-stil hitintills är okomplicerad, med ambitionen att texten, orden, ska flyta framåt, sömlöst men målande och exakt, och ge plats för innehållet och vad det väcker. Nu när jag skriver det här slår mig ändå tanken att istället ge projekter formen av poesi, plötsligtvframstår som väldigt lockande…(jag har skrivit en del poesi tidigare) men det vore förstås ett stort brott mot hela min ursprungsidé. För stort antagligen. Alltför okänd mark. Risken är nog att det skulle bli alltför dunkelt. Jag skulle inte nå någon publik.

Jag har ett klart syfte och idé med ’Har gått och handlat’. Inledningen (och slutet) är ganska tydlig, men vägen däremellan räknar jag kommer bli slingrig och ojämn. Och spännande. Skrivandet/skapandet kommer att bli ett utforskande. Karaktärerna är på plats, men de kommer att vidareutvecklas i samspel med varandra. Min skrivarprocess inleds vanligtvis med att jag börjar från början, men också ägnar mycket tid till att samla bilder, texter, nyheter, infall, citat – allt som känns som det har, eller kan ha, med min undersökning och mitt byggnadsprojekt att göra. Till sist kommer ett första utkast vara färdigt. Då övergår jag till att läsa igenom, skriva om, ändra, omformulera, stryka, lägga till, tusen små språkliga justeringar. Försöka få respons. Sova på saken. Då, har det blivit en del av min vardag, och det måste slutföras. Karaktärerna bor inne i mig. De har blivit mina låtsaskompisar, och behöver möta andra, flera. Temat börjar bli färdigutforskat. Texten börjar flyta. Läsare måste till. Undersökningen måste föras i land. Sista sidan måste skrivas, det ska sättas punkt. Det måste locka.

Jag räknar med att skapandeprocessen kommer vara liknade i detta projekt..

Är jag självkritisk? Både och. Himmel och helvete. Men jag kommer oftast till en punkt då jag inte längre kan överge min berättelse,  den måste arbetas färdig, även om det är hopplöst, stundtals. Ibland tar jag en lång paus. Ibland vaknar jag på småtimmarna och vet precis vad som behövs och tassar upp och sätter på kaffet. Mitt fokus? Att undersökningen blir klar, att berättelsen sys ihop, håller ihop. Leder fram. Den måste vara tillräckligt bra skriven för att engagera. Läsare är viktiga.

Jag blir lätt förskräckt när jag läser igenom det här, så här långt. Spänner jag bågen för högt?

Och — jag hoppas att jag inte kommer ha så bråttom under den sista fasen.

Det är min svaghet.

Att ha för bråttom.