Vi får se.

Det är länge sen dom stora barnen var små. Det är länge sen den yngsta var liten också. Det är över fyrtio år sedan jag satt uppe halva natten och sydde jackor av mitt överkast till till dom stora (som var små), eftersom pappan inte hade skickat med några… och jag inte ville prata med honom… och jag och barnen skulle åka med båten till Gotland nästa morgon.

Det blev ganska fina jackor, faktiskt. Grön manchester. Och dom frös inte på vår lilla semester.

Kanske hade det varit klokare att prata med pappan. Men å andra sidan blev jag lite bättre på att sy på kuppen.

Stugan på Gotland hade jag hyrt via en stugförmedling. Pengarna hade jag tjänat ihop genom ett 2 veckors vikariat som kocka på ett ungdomshem. Jag hade aldrig varit kocka innan. Men det fanns en färdig matsedel. Jag fick handla allt utom mjölk och sånt på Konsum. Mejerivarorna levererades varje morgon.

Kalops. Korv stroganoff. Torsklåda. Ärtsoppa med fläsk. Jag lånade en kokbok, och hade den uppslagen i översta lådan i köket. På det viset kunde jag skjuta in lådan och gömma den om nån kom in. Jag ville inte avslöja min faktiska okunskap. (Lite som när jag fick skriva bokrecensioner på Aftonbladet på 70-talet, och läste in litteraturvetenskapen på halvtid i smyg under tiden. Alla tog ju för givet att jag redan hade läst det. Jag behövde pengarna den gången också.)

Det var bara åtta tonårspojkar på ungdomshemmet i Nybohov, men dom åt obeskrivligt mycket. Glupskt och gärna. Jag kunde nog ha lagat vadsomhelst, bara det påminde lite om något de var vana vid.

Jag blev ändå lite bättre på att laga mat för varje dag. Speciellt bra blev jag på att beräkna hur mycket som skulle gå åt.

Nu gäller det tredje oktaven på piccolo.

Jag envisas med att tro att det mesta inte är så svårt som man föreställer sig. Men fan tror det stämmer. Vi får se.


Jag längtar efter att komma hem

Jag längtar efter att komma hem.

Jag är hemma förstås. Det har vi varit precis hela tiden, sen i november förra året. (En natt campade vi på Campo, men det räknar jag inte).

Det handlar att komma hem.

Efter att ha varit någon annan stans.

Det handlar om att sätta nyckeln i låset, släppa ner väskan på hallgolvet. Ta en runda, kolla att allt är som vanligt. Att det är vattnat. Att katten mår bra. (Vi har hjälp av grannar, alltid) Att inget fönster har blåst upp, och att kylskåpet inte läckt. Och att inse att man inte lämnade det helt välstädat överallt.

Det handlar om att öppna väskans dragkedja, gräva efter den där souveniren, presenten, minnet…. Låta resten vara. Tvätta kan man göra en annan dag.

Om att älska sitt hus, älska sitt hemma.

Om att ta ett varv till, och sen dimpa ner i fåtöljen och skicka meddelandet: Hemma nu. Allt gick bra. Tack för allt. Vi ses snart igen. Kram.

Vi körde till stan och köpte nya lakan, åtminstone.

Corona-året.

Att sluta springa

Igår kväll började vi skörda mandlar. Vi har många kvar att plocka. Det är den tiden på året. Det är också den tiden på året då barnbarn brukar vara här. Fast i år är det tyst.

Keramikern, som flyttade in i byn förra året, kommer nog att ge sig iväg igen, säger han. Livet här var inte vad han förväntade sig. Han fick problem med en granne. Han tycker inte byn är rätt plats för honom. Han vill vidare. Han är besviken. Jag svarar att om det är så han upplever det, då är det kanske lika bra att han inte stannar.

Men det säger jag bara för att linda in vad jag sen fortsätter med: Att byn är som resten av världen. Att det är inte något paradis hela tiden. Att här finns människor av alla sorter. Här finns gott och här finns mindre gott. Men, att här har jag lärt mig mer om mig själv än någon annan stans. Ibland har det varit svårt. Ibland är det fortfarande svårt. Men ibland måste man helt enkelt sluta springa.

Och ibland är jag lite trött på de som tycker att allt är andras fel.

Men det sista säger jag inte.


Mandlar har flera skal. Det första torkar och ramlar oftast av av sig självt. Det andra är väldigt hårt. Det måste man knäcka. Det är det som skyddar den knapriga söta friska mandeln under hela året som kommer.

Att blanchera mandlarna tycker jag är överkurs. Dom är godare att bara äta som dom är, med den lite råare smaken bevarad. Men man kan gärna steka dom lite lätt i några droppar olivolja, och kanske salta.