Månad: juni 2020

Livet pågår.

/ ELLA / 1 kommentar

Jag ser mig omkring i min vardag. Pratar med grannarna ute på vårt lilla torg om kvällarna, vattnar, köper hjärtmusslor från fiskbilen, skickar meddelanden till barnbarn, stoppar munskyddet i fickan när jag går upp till Campo. Sånt.

Rudys majs mognar. Och tomaterna. Jag hakar av balkongdörrarna i köket, och skrapar bågarna. Grundar. Målar noggrant. Två lager. Ångrar att jag inte köpte mer Campari. Skriver till vänner i Malaga och bjuder hit dom. Långväga vänner kommer inte denna sommar, det är bara att inse. Men Alvaro renoverar sitt kök, och kastar ömma blickar på sin flickvän. Deras första barn är på väg. Det är en flicka. Och Mencia, den ena tvillingen, har tagit hem en hundvalp. Den är väldigt liten, och gläfser på deras terass när de lämnar den där att vila. Mencia hämtar in den igen. Hennes mamma, Pilar, suckar. Hon ville egentligen inte alls ha en någon hundvalp. Plumerian har slagit ut. Den doftar himmelskt. Livet pågår. Det är bara att inse.

Lycka?

/ ELLA / 1 kommentar

Våga vara lycklig? Var det inte en av de saker som forskning (av den där sjuksköterskan som arbetat många år med åldringar…) visat att de flesta önskat att de hade varit bättre på i livet? Var inte det nästan högst på listan av sånt som de gamla ångrade att de inte prioriterat?

Att det går att härbärgera flera olika känslor samtidigt, och jämsides, är ju heller ingen hemlighet. Det finns inget antingen eller.

Våga vara lycklig… Kanske behövs det inte så mycket?

Kanske är det bara ett val.

bild: Madrid Sin Permiso. Från serie: Interiores.

Andra

/ ELLA / Lämna en kommentar

Nu öppnas gränserna igen (II). Det går bra att resa in i Spanien. Det kommer att bli lite extra kontroller, och information. Men ändå. Att resa inom landet går också bra. Sommargästerna är välkomna. Ekonomin måste börja rulla igen.

Plötsligt fick jag mindre lust att åka in till staden, gå på barer, museum, titta in i affärer, sitta på caféer och se folk flanera förbi….

Jag intalar mig själv att det inte alls är för att människorna som jag skulle möta skulle vara ’andra’, komma från andra platser, andra länder – utan bara att det nu, efter alla restriktioner vi levt under, känns lite pirrigt att möta de som har suttit på bussar och tåg och flygplatser…

Men det bekymrar mig. Vad gör detta med mig, med oss?

Det sista jag vill är att leva i en tid när ’andra’ är något att undvika.

bild: Ella in the Garden, no 22.