
Jag ser mig omkring i min vardag. Pratar med grannarna ute på vårt lilla torg om kvällarna, vattnar, köper hjärtmusslor från fiskbilen, skickar meddelanden till barnbarn, stoppar munskyddet i fickan när jag går upp till Campo. Sånt.
Rudys majs mognar. Och tomaterna. Jag hakar av balkongdörrarna i köket, och skrapar bågarna. Grundar. Målar noggrant. Två lager. Ångrar att jag inte köpte mer Campari. Skriver till vänner i Malaga och bjuder hit dom. Långväga vänner kommer inte denna sommar, det är bara att inse. Men Alvaro renoverar sitt kök, och kastar ömma blickar på sin flickvän. Deras första barn är på väg. Det är en flicka. Och Mencia, den ena tvillingen, har tagit hem en hundvalp. Den är väldigt liten, och gläfser på deras terass när de lämnar den där att vila. Mencia hämtar in den igen. Hennes mamma, Pilar, suckar. Hon ville egentligen inte alls ha en någon hundvalp. Plumerian har slagit ut. Den doftar himmelskt. Livet pågår. Det är bara att inse.