Det nya normala.

Äntligen kunde man sitta en kväll i trädgården med vänner. Äntligen kunde vi hälla upp vin, skratta, flytta oss in i skuggan, se solen gå ner, tända ljuslyktor, och ivrigt avbryta varandra.

Lite avstånd mellan oss, förstås. Ingen kroppskontakt. Och någon saknades. Men ändå.

Vi har inte alla reagerat likadant på karantänen. Ingen har mått bra hela tiden, men nu, när den långsamt, förhoppningsvis, börjar gå mot sitt slut, börjar vi fundera på vad den gjort med oss. Har vi blivit lyckligare? Tacksammare? Modigare? Oroligare? Tydligare?

Kommer vi att förändras igen? Kommer världen förändras igen?

Det ‘nya normala’ – som det kallas här. Det vi ska återgå till, lite taget. Aldrig som förr, med andra ord? Kommer vi alla att gå igenom en gemensam sorgeprocess? Det där första året, som när man har förlorat en nära anhörig. När allt ska genomlevas, på nya villkor, alla födelsedagar, alla högtider, alla årstider, alla vanor. Allt som ska hända igen. Bara på ett annorlunda vis. Aldrig som förr.


bild: Ella in the Garden, no 39 (sisterhood)

Att ta sig runt.

Vi är i fas 1. Man måste inte stanna hemma längre.

Hur tar man sig runt? I bergen går bussen från byn en gång om dagen. Och en gång tillbaka. I princip. Den är aldrig någonsin ens i närheten av att vara fullsatt. En gång om dagen. Men man får vara glad för det lilla. I princip.

Egen bil är förstås norm i byn sedan länge. Fast det är ju inte alla som har (råd). Eller, om man har, så kanske den behöver lagas… Eller någon annan i familjen använder den just denna dagen. Det är inte alltid lätt att planera.

Mopeder är vanliga. Dom knattrar. Och har alltid en plastback fastknuten där bak, så man kan forsla saker. Sånt man skördat. Mat till sig själv. Eller till djuren. Furhjulingar är bra med. Speciellt om man ska ut på små grusvägar i campo.

Alla har dom sitt egen knatter. Det är aldrig någon tvekan om vem som kommer uppför blacken.

Åsna? Dom används fortfarande. Fast dom var fler förr.

Jag skulle faktiskt tycka det vore kul att köra en moped mellan byarna. Men jag vågar inte. Och jag har ingen. Ingen åsna heller. Det skulle jag också tycka vore kul.

Man klarar sig förstås utan mycket mer än man tror. Och jag har ju en bil. Fast igår var den på lagning. Lika bra det. Jag trivs rätt bra här hemma.