Dag 44. Nyfikenhet. Corona. Karantän. Måndag.

Nu får barnen här i Spanien vistas ute en timme per dag. Efter 40+ dagar inomhus. Och från nästa helg ska vi vuxna få gå ut, utan något som helst annat ärende än att andas frisk luft en stund. Om inte fler blir sjuka igen förstås, och siffrorna skjuter i höjden en gång till. Då blir det inget av med det.

Min första tanke är att det faktiskt känns lite nervöst. Hur ska det gå. Folk i gränderna, människor på gatorna… Men, eftersom jag ju skulle sluta upp med att vara ängslig så duger inte det. Jag får vackert ta det ett varv till:

Nyfikenhet blir bättre. Från och med Corona tänker jag vara mer nyfiken än ängslig. Det ska tillhöra mina bestående beteendeförändringar.

Livet. Från och med nu.


bild: Ella in the Garden, no 30

Dag 43. Det vi minns. Corona. Karantän. Söndag.

När de stora barnen var små, köpte jag ett sprillans nytt köksbord. Det var stort och stadigt och alldeles alldeles på tok för dyrt. Furu. Vi pratar 70-tal. När ingen såg på invigde dottern det genom att omsorgsfullt rista in en teckning av ett hus i bordskivan, med hjälp av en blå bic kulspetspenna. Skorsten och allt. Rök till och med.

Jag var inte alls glad. Minst sagt.

Med åren bleknade ändå teckningen, och började försvinna in i träet. Till sist syntes den inte alls. Då var hon stor. Och jag sörjde att huset var borta.

Det här kommer också att blekna bort. Jag undrar vad vi kommer att minnas av alltihop. Och hur.


på bild: carolina dolly bosdotri