Dag 47. Tids nog. Corona. Karantän. Torsdag.

29 april 2020

Men vem skall trösta knyttet med att säga: lilla vän vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?

Så skrev Tove Jansson, Mumintrollets skapare, på tal om att knyttet kände sig ensam, och inte kunde vara riktigt glad.

Så sant. Men det finns fler än ett svar. Ibland går det inte att göra så mycket åt saker och ting. Ibland kommer det inga barnbarn till sommaren. Kanske kommer ingen annan heller. Men då får man försöka unna sig själv. Vara stolt. Njuta. Vara värd det.

Tids nog kommer dom, allihop.

Det vore väl fasen annars.

Jag håller fortet så länge.


Dag 46. Steg för steg. Corona. Karantän. Onsdag.

Blomsterkrassen har fått fnatt och växer överallt i trädgården. Snart kommer man inte fram. Det gör den varje år. Så småningom måste man klippa ner det, för den vissnar. Och får ohyra. Men det gör jag inte förrän det blir nödvändigt. Jag tycker det är härligt att kryssa fram bland blommorna. Dessutom är de ätbara. Och snyggt i maten.

Det vänder. Kurvorna vänder. Färre människor har blivit sjuka. Och ännu färre dör. Rudy bygger en grind till campo. Jóse går ut med sin lilla hund, hon har börjat koppla den så den inte springer iväg. Rafael följer med barnbarnen och plockar avokado. Miguel har blivit rundare om magen.

Premiärministern Sanchez förklarar på tv att hela landet mycket sakta kommer att öppna upp igen. Steg för steg ska vi nu försöka återgå till det ’nya normala’. Det finns en plan.

Vi håller andan och hoppas. Och känner… en viss stolthet. Vi fixar det här.

Nueva normalidad.


Dag 45. Pension. Corona. Karantän. Tisdag.

Jag har en del vänner i Sverige som teoretiskt sett skulle kunna börja ta ut sin pension, men som inte gjort det ännu.

Nu har jag förstått att några har upptäckt att det faktiskt är ganska skönt att de plötsligt tvingas jobba lite mindre, och kanske hemifrån. Vissa har till och med utryckt att en eventuell kortidspermittering inte skulle kännas helt fel.

Jag kan bara säga: Gå i pension. Nu. Att lönearbeta är övervärderat. Speciellt om man gjort det i ganska många år. Se det som ett livstids stipendium, om du behöver, but just do it.

– Men jag har inte råd! Inte än! Det blir för lite pengar, säger dom.

Nähä, räkna igen, säger jag. Hur mycket kostar det inte att lönearbeta?! Du köper nya kläder, för man ska se fräsig ut. Och du går till frisören. Du tar dig till jobbet varje dag. Det är inte gratis. Luncher? Inte har du matlåda med dig jämt. På vägen hem köper du ett extra gott bröd, snabblagad mat, hämtmat kanske. Det har du ju förtjänat. Du som jobbat hela dagen. Kanske en AW? Jag kan fortsätta. Det är väldigt mycket dyrare att arbeta än du kanske tror.

(Dessutom har du säkert lager av sånt som du behöver. Titta bara i garderoben. Och på vinden.)

Ta ut din pension. Så fort det bara är möjligt. Det kommer att gå hur bra som helst. Jag lovar.

Men du gör förstås som du vill.

(Det är fortfarande möjligt från 63 år. Tyvärr har dom nyligen ändrat från 61 år. Kommer möjligheten att skjutas fram ännu mer innan du har bestämt dig?)


bild: Ella in the Garden, no 2