
Det finns sånt som man inte uppskattar förrän man står utan det.
I dag har jag insett att dialoger är ett sånt exempel.
Vanliga dialoger. Samtal. Jag saknar dom. Dom där vanliga samtalen mellan människor, två eller fler, om högt och om lågt.
Visst. Jag är inte ensam här i huset. Jag har en livskamrat. Som jag trivs gott med. Men vi har levt bredvid varandra så länge att sanningen nog är att vi bland tror oss veta vad den andra ska fälla för kommentar innan den ens är uttalad. Jag är inte ens säker på att jag lyssnar färdigt alla gånger. Våra samtal är innerliga, och livsnödvändiga, men ofta av en lite annan sort än vad jag menar här.
Och jag har vänner. Vi kan visserligen inte ses i verkliga livet just nu, men vi håller kontakten. Ibland ser jag prickarna ticka fram på skärmen sekunden efter att jag skrivit. Ett svar är på väg … vännen sitter vid sin skärm. På sin ö. Eller i huset nere i backen. Och det kommer en bild! Och nya kommentarer, fler inlägg!
Allt det är underbart. Jag skulle inte klara mig utan. Men jag vill ha ALLT. Jag vill ha långsamma utläggningar. Snabba svar och utdragna berättelser från andra sidan bordet, och kvicka kommentarer och skratt och hummanden. Jag vill bli avbruten , emotsagd, utmanad … Jag vill se pannor rynkas, höra spontana fniss, vänta in eftertänksamma pauser. Lyssna till detaljerade utläggningar som förlorar sig på vägen, jag vill märka att jag själv blivit för långrandig, att ingen längre lyssnar. Jag vill byta ståndpunkt, staka mig, hitta ett bättre ord…
Jag vill ha sådana samtal som bara går att föra i vanliga livet. Oj vad de är saknade.
Det är en sån dag. Också.