Dag 14. Corona. Karantän. Lördag.

Det finns sånt som man inte uppskattar förrän man står utan det.

I dag har jag insett att dialoger är ett sånt exempel.

Vanliga dialoger. Samtal. Jag saknar dom. Dom där vanliga samtalen mellan människor, två eller fler, om högt och om lågt.

Visst. Jag är inte ensam här i huset. Jag har en livskamrat. Som jag trivs gott med. Men vi har levt bredvid varandra så länge att sanningen nog är att vi bland tror oss veta vad den andra ska fälla för kommentar innan den ens är uttalad. Jag är inte ens säker på att jag lyssnar färdigt alla gånger. Våra samtal är innerliga, och livsnödvändiga, men ofta av en lite annan sort än vad jag menar här.

Och jag har vänner. Vi kan visserligen inte ses i verkliga livet just nu, men vi håller kontakten. Ibland ser jag prickarna ticka fram på skärmen sekunden efter att jag skrivit. Ett svar är på väg … vännen sitter vid sin skärm. På sin ö. Eller i huset nere i backen. Och det kommer en bild! Och nya kommentarer, fler inlägg!

Allt det är underbart. Jag skulle inte klara mig utan. Men jag vill ha ALLT. Jag vill ha långsamma utläggningar. Snabba svar och utdragna berättelser från andra sidan bordet, och kvicka kommentarer och skratt och hummanden. Jag vill bli avbruten , emotsagd, utmanad … Jag vill se pannor rynkas, höra spontana fniss, vänta in eftertänksamma pauser. Lyssna till detaljerade utläggningar som förlorar sig på vägen, jag vill märka att jag själv blivit för långrandig, att ingen längre lyssnar. Jag vill byta ståndpunkt, staka mig, hitta ett bättre ord…

Jag vill ha sådana samtal som bara går att föra i vanliga livet. Oj vad de är saknade.

Det är en sån dag. Också.


Dag 13. Karantän. Corona. Fredag.

Det är förmiddag och jag sitter i min ateljé, mitt rum, vid mitt bord. I vårt hus. I vår gränd. I vår by. I provinsen Malaga. I Axarquia. Andalucia. Spanien. På jorden. I Universum.

Som barn älskade jag att skriva ut hela adressen så. ’Jorden, Universum’. Det var spännande. Jag var del av något stort. Något oändligt! På baksidan av kuverten till brevvännerna skrev jag omsorgsfullt ut alltihop. Ibland använde jag mina bästa kulspetspennor i olika färger. Jag tyckte att det blev så fint, och det kändes betydelsefullt.

Dessa morgnar är det lite tvärtom. Med adressen, menar jag.

Innan jag kommer helt till medvetande, och slår upp ögonen måste jag alltid situera mig. Och då blir ordningen den andra. Då kommer universum först, sen världen, sen vännerna, och familjen. Likt en vallhund ringar jag in var allt och alla befinner sig – i trygghet? – och avslutar slutligen med mig själv. Var är jag?

För bara ett par veckor sedan var det inte alls säkert att svaret skulle vara ’hemma, i sängen’. Kanske var jag i ett annat land? Ett annat sovrum? Ett gästrum? En god väns soffa? Kanske till och med ett enkelt hotellrum i någon liten stad. Med en smal balkong mot en liten gata, varifrån jag nyfiket kunde titta ner på morgonrusningen, och söka med blicken efter ett frukostkafé…

Det var då det.

Men som jag minns det så var jag alltid lika glad åt att komma hem igen. Till mitt bord, i mitt hus, i min gränd…på jorden, i universum.

Här, som är det enda plats där jag får vara nu.

Ett tag till.

Det blir bra det med.

(Det här blev kanske krångligare än det behövde vara. Jag har antagligen lite för mycket tid för händer. Egentligen ville jag nog bara ha sagt att jag känner mig trygg här hemma. Och att jag tycker att det bästa vore om vi alla bara stannade hemma just nu. Tills det är över.)


bild: Ella in the Garden, nr 30

Dag 12. Corona. Karantän. Torsdag.

Ja, jag känner oro också. Vem gör inte det? Eller sorg kanske. Eller bägge delarna. För barnens skull. För barnbarnens. För andras. För att det är så himla orättvist. Men det vill jag helst inte tänka på så mycket.

Här är mitt bästa trick när det ändå inte går att hålla oron ifrån sig:

Jag försöker föreställer mig det värsta som kan hända. Och sen försöker jag tänka ut något ännu värre. Och sen något ännu värre – till sist blir det så absurt att jag måste skratta. Och sen är det över.

Det regnar. Igen! Men det är däremot det bästa som kan hända campo. Träden, allt som växer där ute. Vi har längtat efter det.

Jag öppnar ändå ett fönster en liten stund, blir stående och tänker att det är som om naturen, och världen, tar ett väldigt långt, och väldigt väldigt djupt, andetag.

Och att när utandningen väl kommer, då kommer det bli den mest fantastiska sommar som vi någonsin upplevt hitintills.

Siktet framåt.


Tora, nästan 3 år. Redan.