Det är förmiddag och jag sitter i min ateljé, mitt rum, vid mitt bord. I vårt hus. I vår gränd. I vår by. I provinsen Malaga. I Axarquia. Andalucia. Spanien. På jorden. I Universum.

Som barn älskade jag att skriva ut hela adressen så. ’Jorden, Universum’. Det var spännande. Jag var del av något stort. Något oändligt! På baksidan av kuverten till brevvännerna skrev jag omsorgsfullt ut alltihop. Ibland använde jag mina bästa kulspetspennor i olika färger. Jag tyckte att det blev så fint, och det kändes betydelsefullt.

Dessa morgnar är det lite tvärtom. Med adressen, menar jag.

Innan jag kommer helt till medvetande, och slår upp ögonen måste jag alltid situera mig. Och då blir ordningen den andra. Då kommer universum först, sen världen, sen vännerna, och familjen. Likt en vallhund ringar jag in var allt och alla befinner sig – i trygghet? – och avslutar slutligen med mig själv. Var är jag?

För bara ett par veckor sedan var det inte alls säkert att svaret skulle vara ’hemma, i sängen’. Kanske var jag i ett annat land? Ett annat sovrum? Ett gästrum? En god väns soffa? Kanske till och med ett enkelt hotellrum i någon liten stad. Med en smal balkong mot en liten gata, varifrån jag nyfiket kunde titta ner på morgonrusningen, och söka med blicken efter ett frukostkafé…

Det var då det.

Men som jag minns det så var jag alltid lika glad åt att komma hem igen. Till mitt bord, i mitt hus, i min gränd…på jorden, i universum.

Här, som är det enda plats där jag får vara nu.

Ett tag till.

Det blir bra det med.

(Det här blev kanske krångligare än det behövde vara. Jag har antagligen lite för mycket tid för händer. Egentligen ville jag nog bara ha sagt att jag känner mig trygg här hemma. Och att jag tycker att det bästa vore om vi alla bara stannade hemma just nu. Tills det är över.)

---

bild: Ella in the Garden, nr 30