Dag 12. Corona. Karantän. Torsdag.

Ja, jag känner oro också. Vem gör inte det? Eller sorg kanske. Eller bägge delarna. För barnens skull. För barnbarnens. För andras. För att det är så himla orättvist. Men det vill jag helst inte tänka på så mycket.

Här är mitt bästa trick när det ändå inte går att hålla oron ifrån sig:

Jag försöker föreställer mig det värsta som kan hända. Och sen försöker jag tänka ut något ännu värre. Och sen något ännu värre – till sist blir det så absurt att jag måste skratta. Och sen är det över.

Det regnar. Igen! Men det är däremot det bästa som kan hända campo. Träden, allt som växer där ute. Vi har längtat efter det.

Jag öppnar ändå ett fönster en liten stund, blir stående och tänker att det är som om naturen, och världen, tar ett väldigt långt, och väldigt väldigt djupt, andetag.

Och att när utandningen väl kommer, då kommer det bli den mest fantastiska sommar som vi någonsin upplevt hitintills.

Siktet framåt.


Tora, nästan 3 år. Redan.

2 reaktioner på ”Dag 12. Corona. Karantän. Torsdag.

  1. Tack för att du skriver. Dagarna är annorlunda som främmande ubåtar som lurar i vassen. Fattar inte vad dom har här att göra.
    Det var en tung morgon men reste upp mig och haltade ut och gjorde det jag föresatt mig.
    Stor kram till dig Eléna och Rudy

    Gilla

    • Precis så. Som främmande ubåtar i vassen. Men det är inget vi kan göra något åt, mer än att hålla oss hemma. Det kommer gå över. Det är säkert. Stor kram.

      Gilla

Lämna ett svar till ELLA Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s