Dag 17. Corona. Karantän. Tisdag.

Jag kommer hela tiden på mej själv med att undra hur det kommer att bli sen. Och när kommer detta ’sen’ att inträffa?

Kommer allt bli som vanligt igen?

⁃ Nej jag tror säkert att vi kommer ändra vanor, säger dottern när vi talas vid via facetime. Det vore ju jättekonstigt annars.

Hon verkar lugn. Barnen också. Allt ser så vanligt ut hemma hos dom. Posten på köksbordet. 13-åringen som pausar musiken för att svara på mina nyfikna frågor. Lillebror som är hungrig. Det blir korv stroganoff. Det är Sverige. Det ligger lite snö i trädgården hos dom. Den kom plötsligt, nu när det borde vara vår. Aprilväder. Det är också som vanligt. Aprilväder är alltid väldigt opålitligt. Jag lapar i mig allt. Jag vet att det är precis vad jag vill se: Vanligheten.

Här blir det allt mindre som vanligt för varje dag som går. Nu stängdes också alla arbetsplatser som inte producerar livsnödvändigheter.

Till sist blir det väl det ovanliga som är det vanliga.

⁃ jag tror vi kommer bry oss mer om vår närhet, fortsätter dottern. Eller jag hoppas det i alla fall.


Dag 16. Corona. Karantän. Måndag.

Dom skriver och undrar hur vi mår. Dom har hört att Spanien har det svårt. Att vi har många sjuka. Att läget är allvarligt.

Ja. Det är det.

Det är fullt på sjukhusen. Det är många som är sjuka, och dödstalen går upp.

Jag tänker att det är inte rättvist.

Inte för att jag önskar att något annat land ska drabbas lika hårt. Eller drabbas över huvud taget. Men Spanien!

Spanien, som liksom aldrig riktigt fått vara med. Som genomlevt inbördeskrig, diktatur, fattigdom och kriser. Och där historien tvingat människor till att slita hårt och bita ihop.

Landet som egentligen inte ansetts riktigt lika ’fint’ som andra.

(Håll med, att ha ett sommarhus i Bretagne, eller Toscana, låter betydligt flottare än att ha ett i Torremolinos.)

Men betänk också att härifrån kommer Dali, Picasso, Goya, Federico García Lorca, Rosa Montero, Ana Pastor, Gris, Miro, Maria Sembrano, Almodóvar…

Betänk att spanska är världen näst största språk. Bara kinesiska är större.

Betänk att andelen kvinnor i det spanska parlamentet är 41,9 %. Medelvärdet i Europa ör bara 31,7.

Betänk att en normal spansk lunch är 3-rätters, och åtföljs av en stunds vila.

Betänk att Spanien legaliserade samkönade äktenskap år 2005. I Sverige hände det först 2009. (Det visste ni inte.)

Jag kan fortsätta. Men jag ids inte.

Vi har annat att ta itu med här.

Jag bor i ett fantastiskt land, fullt av överlevare och storheter.

Jag vill bara att ni alla ska veta det. Och att vi behöver varandra.

Och vi mår bra.


Dag 15. Karantän. Corona. Söndag.

Ett kalas är ett kalas är ett kalas! Även ett virtuellt 3-årskalas.

Huvudpersonen, Tora, åt hemlagad jordgubbstårta. I Sverige.

Farfarsmor, GiGi, drack sitt kaffe sittande i soffan, i Kalifornien.

Jag (farmor) hade borstat håret, och spelade Happy Birthday på piccolo, i duett med Grandpa på trombon- i Andalucia.

AJ hade ingen hörapparat men vinkade ivrigt.

Älskade Tina provade olika layouts på sin IPad. Och höll lite ordning på oss.

Födelsedagsbarnets daddy skruvade lätt ihop både leksaksgaraget och sparkcykeln, medan mamman kastade ömsinta blickar på sin lilla familj. Sedan sprang hon och kontrollerade hur det gick i köket.

Det var ballonger också. En smällde. ”Oh No!’ Utropade den nyblivna 3-åringen. Och visade upp den trasiga ballongresten för skärmen.

Kalaset varade i två timmar. Sen var det över.

Så gick en dag till. Tack alla!