Om etiketter – och om att lite bli en annan.

Ella in the Garden, no 33

Det är över 30 år sedan jag första gången packade ihop och flyttade till andra sidan världen. Den gången var det först Kalifornien. Sen Arizona. Det var innan internet, innan facetime och innan skype. Då ringde man bara kvarlämnade familjemedlemmar och vänner på julaftnar, från en telefon som satt på väggen i hallen och som hade en lång krullig sladd. Det var dyra och knastriga samtal. Ibland skickade man vykort och paket. Någon gång spelade man in ett kassettband och la det i ett vadderat kuvert med blåvita etiketter – ’by air’ – klistrade över både framsidan och baksidan.

Min engelska blev rätt bra med åren i USA. Men jag blev lite av en annan. En som fick tänka efter lite mer innan hon kastade sig in i samtal. En som alltid hade etiketten ‘from Europe ’ klistrad i pannan.

Efter nästan 10 år flyttade jag tillbaka till Sverige. (Nej, jag hade inte ens varit där och hälsat på). Svenskan var det inget fel på. Den satt i ryggmärgen. Men den räckte inte riktigt till. Det var så mycket som hade förändrats. Mjölkpaketen såg helt annorlunda ut. Busslinjerna hade nya nummer. Samtalsämnen var inte desamma. Jag var inte densamma.

Ibland visste jag inte längre exakt vilket det rätta svenska ordet att använda borde vara. Men jag aktade mig noga för att ta till engelska. Jag var rädd att det skulle ge mig etiketten ’lite mallig.’ Som någon som kände sig förmer. Som inte tyckte svenskan dög.

Nu är jag inne på nästa kapitel. Nu blir jag delvis en annan en gång till. Nu bor jag i ett gammalt hus i bergen i Andalucia och pratar knagglig spanska och äter middag klockan två, är utlänning men inte från England, ligger inte på stranden om dagarna, älskar inte öl, dansar verdiales på bar Miguel men orkar inte alltid stanna uppe till långt inpå småtimmarna. Någon som låter håret växa långt och grått, som gör konst fast aldrig i olja och som har börjat spela piccolo. Och som ibland känner sig dum för att hon inte alltid förstår vad alla säger.

Fast – ju fler och motstridiga etiketter, desto enklare börjar det kännas att helt enkelt bara vara sig själv, mitt i alltihop.

Beskicka.

Judy ringde och föreslog att det var dags att göra keramik igen. Jag klämde på ett paket lera jag hade under bänken -fortfarande mjukt- och sa

⁃ Absolut. Kom.

Sen satt hon länge stilla vid fönstret och formade lugnt och noggrant tunna sköra vackra skålar med en liten kniv i handen. Skrapade, skar, fäste ihop.

Min stil med leran är betydligt burdusare än hennes. Men vi förstår varandra rätt bra. Och tål våra olikheter.

Emellanåt tog vi paus, stängde av den brummande drejskivan och torkade händerna och halade fram våra mobiler. Vi visade bilder på barnbarn. Pratade om barnen. Familjen. Släkten. Människor som vi tyckt om. Och om de som vi faktiskt inte alls tyckt så mycket om.

⁃ Att vara nöjd, sa Judy, är inte det bättre än att använda ordet lycka?

Sen återgick vi till leran.

I dag, på morgonen, ska våra fat och skålar vara lädertorra. Då kan man fixa till sånt som inte blev så bra igår – beskicka, kallas det. Idag, när dom har styrsel och är lite hårdare, tåligare, när dom har sitt eget uttryck fast fortfarande är mjuka, då kan man gå över dom igen. Det som inte blev så bra kan få en ny chans. Beskickningen är egentligen min favoritdel av keramiken. Då är sakerna man tillverkat liksom lika fulla av motsättningar som förlåtande.

Nyss tassade jag ner i morgontofflorna och inspekterade läget. Jag lyfte på lite plast som vi hade lagt över här och där, släppte in mer luft, vände ett par saker, och sen gick jag upp och kollade kaffepannan istället. Om en liten stund ska jag gå tillbaka och ordna till allt.

Mina grejor behöver definitiv mer hjälp än Judys. Men man kan alltid vara nöjd, så här långt.


Det beror på februari.

Det är februari nu. Och jag tycker att det har blivit ett smalt utbud på frukt. Citrus är det gott om, men det funkar inte så bra på frukostmuslin. Och inte finns det något passande i trädgården heller. Avocado förstås. Men jag avstår från att ha det på flingorna. Vitlöken växer till sig. Men samma sak där. Inget för muslin.

Det beror på februari. Det finns inte så mycket frukt att skörda här i februari. Grönsaker ja, men inte frukt. Så är det bara. Och vår vanliga affär säljer mest sånt som växer här. Inte sånt som växer på andra sidan jorden.


Manuel, Ascensions man, är i min ålder. Typ. Lite yngre. Han minns inte några affärer alls från sin barndom.

⁃ Det måste det ju ha funnits. Vi hade ju kaffe, och salt, i huset. Men vi åt vad som fanns. Vad som var moget just då, eller vad som kom från djuren. Jag minns inget annat.

Som jämförelse.


Russin har jag förstås. Stora feta fruktiga söta soltorkade russin, gjorda av vindruvorna från de branta backarna runt oss.

Vindruvorna, som ska beskäras nu. I februari. När månen är i nedan. Och bladen vissnat och fallit av. De beskärs hårt. Efteråt blir det bara svarta knotiga krumelurer kvar i backarna. Men snart kommer det spricka ut nya illgröna blad. Som snabbt växer till sig till långa utstickare. Som blommar diskret. Som sen också ska beskäras. Och som sen växer mer. Marken under ska hålla ren från ogräs. Igen och igen. Allt måste göras för hand för det är så brant. Maskiner går inte. Och det blir varmare. Och varmare. Men till sist är klasarna mogna. Då ska de plockas varsamt. Läggas ut på grusbäddar. Soltorkas. Vändas. Vändas. Långsamt ändra färg från grönt till skrynkligt varmt chokladbruna. Sen ska de forslas hem. Och sen tar ljudet över i byn: klipp klipp klipp. Varje litet russin klipps av. En liten liten bit stam måste lämnas kvar. Om man bara drar russinen av kvisten så håller dom sig inte länge alls.

Och man vill ju ha dom till februari, minst, så man kan strö dom över sina flingor.

Medan man inväntar jordgubbarna.


Hur länge kommer allt finnas kvar? När samlas dom sista russinen in? Vem tar över, när byarna avfolkats, när barnen flyttat till staden? Blir det bara små hårda maskinproducerade russin kvar – hitforslade från en annan del av världen?