Om böcker. Förutom om att läsa dem.

Jag har en hel del böcker. Man samlar på sig över åren. Men jag har tyckt att det finns gränser. Så jag har försökt att göra mig av med många. Jag har gett bort dom, ”glömt” dom, lämnat kvar dom, skapat konst av dom, använt dom för att stötta upp andra saker, gjort ett gratisbibliotek utanför dörren, lämnat in dom på andrahandsaffärer, och mer. (Bara en enda bok har jag använt till att starta brasa med. Det är ovanligt. Men den var så fruktansvärt dålig. Det kändes OK.)

Inget av detta har hjälpt. Alla försök till att att gallra ut mitt bibliotek – eller åtminstone skapa någon sorts ordning – har misslyckats. Böckerna har inte ens låtit sig sorteras. Inte efter författare, inte efter ämne, inte efter färg. Ingenting.

Istället fortsätter ständigt nya böcker att hitta in i mitt hem. De multiplicerar sig, de infiltrerar bland de jag trots allt har tänkt att jag velat behålla. De dyker upp på nya platser. Små böcker, stora, höga, gröna, blå, röda, feta, några med hundöron, några så tunna att de inte ens kan stå upp på egen hand, några tjocka och klumpiga och med titlar som knappt går att urskilja. Vissa med glättiga omslag, som ibland lovar mer än de kan hålla. Alla typer av böcker.

De bara fortsätter att anlända.

Nu har jag bestämt att de kan stanna. Allihopa. Överallt.

Kriget är över. Ibland måste man helt enkelt ge upp.

Ibland är det faktiskt lugnast så.


Piccolo update: (eller meningen med dagen)

Jag har blivit medlem av ett par piccolo-grupper på FB. De andra medlemmarna verkar vara proffs, mer eller mindre.

Med en viss avundsjuka läser jag inlägg från världen över, skrivna av människor som spelat flöjt och piccolo sen de var barn, som gått utbildningar, som uppträder, undervisar… som kan spela.

Varför lärde inte jag mig att spela ett instrument som liten? Det hade kunnat vara så lätt. Tror jag. Men min uppväxt inkluderade helt enkelt inte sånt.

Inte mitt vuxenliv fram till 6O+ heller.

Men nu ser min karriär ut så här:

CV:

21 dec: möter piccolo på julkonsert i elBorge

27 dec: köper riktigt billig piccolo via Amazon

7 jan: beställer ett litet skolhäfte för barn via Bokus, ”Flöjten och Jag”

10 jan: får pipljud att tränga ut ur piccolon

17 jan: spelar in Blinka Lilla Stjärna och skickar till Marsha

18 jan: inser att det är stört omöjlig att spela tonen D på min leksaksflöjt

22 jan: knappar in kreditkortsnumret till Just Flutes för min nya piccolo (det löser sig)

24 jan: lyckas spela ett godtagbart D på den nya!

4 feb: tappar piccolon i golvet. Skickar på lagning

5 feb – 12 feb: läser om noter. Fattar till sist vad ’key signature’ är. I teorin. (Inte vad jag kommer behöva på länge.)

13 feb: piccolon kommer hem igen. Trycker lycklig paketet till mitt bröst

14 feb: monterar en lampa så jag ser noterna bättre

20 feb: har kommit till sidan 20 i kurshäftet

21 feb: spelar Oxdragarsången -hjälpligt. Med överblåsning, både låga och höga F!

21 feb: försöker spela upp Oxdragarsången för Rudy. Misslyckas fullständigt

22 feb: försöker igen


Meningen med dagen är tydlig.

Lycka är att ha några fikonträd – men det är dubbla känslor.

Å ena sidan vill jag bara njuta av Campo, ta in naturen, bergen, vyerna. Arbeta i någorlunda lagom takt, plocka oliver och mandlar, rensa upp, hjälpa Rudy med det han vill och behöver. Dela med mig.

Å andra sidan är jag mer än medveten om allvaret för många, de som brukar sin mark för sitt levebröd. I våra berg handlar det om små familjeföretag, inga storbruk, och många har andra arbeten också, vid sidan om- men inte desto mindre måste det gå ihop, och ge åtminstone en liten vinst. Det måste betala sig. Investeringar måste visa sig vara de rätta. Det får inte regna vid fel tid. Men det måste regna. Kanske borde vindruvor bytas ut mot avocado? Eller mango? Vore det värt att gå helt ekologisk? Kanske borde man åtminstone sälja druvorna till vingårdar som gör nya moderna torra viner av dom – istället för Vino Dulce. Russin? Är det värt arbetet? Kanske orkar farfar inte hjälpa till nästa år? Och morbror har flyttat till stan. Syrran också. Med hela sin familj. Och subventionerna kommer och går. USA har höjt importtullarna på olivolja. Exporten har gått ner. Importerade varor från länder med sämre kontroll står på hyllorna. Betalningen går ner. För olivoljan får bönderna nu 40% mindre jämfört med för några år sedan. Som exempel. Det är allvar.

Maria säger att de inte längre tänker pressa mer olivolja än vad hennes och sonens hushåll själva behöver under året, och jag har full förståelse. Det lönar sig snart inte.

Det är ett djäkla slit, helt enkelt.

När jag står i köket och sakta ringlar vår gyllene goda olivolja över mina nygrillade fiskbitar, och över tomaterna och muhammaran, och salladen med nyplockad spenat – då vet jag inte om jag ska tacka min lyckliga stjärna att jag åtminstone har det privilegiet, eller sälla mig till protesterna. Eller jo, det vet jag : självklart bägge delarna.

För Spaniens lantbrukare har börjat protestera. Inte bara olivoljebönderna. Det gäller ersättningen för mjölken också. Och osten, allt. Nya EU-bestämmelser, import, politik, vinstgirighet, kapitalism – en komplicerad historia med många aktörer där det, som vanligt, är de som sliter med själva produktionen som är de stora förlorarna.

Och protesterna växer, de syns plötsligt över hela landet. Gubbar och gummor på traktorer och fyrhjulingar ger sig ut. Blockerar vägarna. Skapar köer. Visar upp sig. Förklarar läget. Har fått nog. Mer än nog.

Tro mig, det kommer fortsätta. Det spanska fotfolket är inte kända för att ge upp.

Precios justos para un olivar vivo!