Vinterns dofter.

Vintern i de andalusiska bergen doftar… rakt. Rakt. Det doftar rakt. Jag kan inte beskriva det bättre. Rakt och friskt. Just mandelblommornas doft är underbar, men den är svag. Man måste stå alldeles nära intill.

Min pappa jobbade på olika dagstidningar i nästan hela sitt liv. Häromdagen slog det mig att doften av trycksvärta inte existerar längre. (Inte fingrar svarta av trycksvärta heller.) Jag kan sakna den. Doften, den som min pappa tog med sig hem om kvällarna. Jag kan sakna honom också. Han var den sortens pappa som älskar en för den man är. Sen dog han, alldeles för tidigt.

I början, efter begravningen, dök han upp mest hela tiden. Han hade åsikter om både det ena och det andra som jag gjorde – väldigt ofta var det för att stötta mig om jag tvekade. Han var lite vidlyftig, kan man säga. Njutningslysten.

Numera är det mer sällan som han hör av sig. Han har väl blivit upptagen med annat. Eller så kanske man bleknar med åren när man faktiskt är död.

Dottern tycker att jag romantiserar honom. Men vi var nära.

Och vad ska man annars göra med en saknad? Jag hade tänkt döpa henne efter honom. Men sen överraskade hon oss med att vara en flicka. Senare gav hon sin egen son hans namn. Som andranamn, men ändå. Det gjorde mig glad.

Innan jag föddes spelade pappa saxofon i ett band. Han skulle uppskatta min nya passion med piccolon. Och uppmuntra mig.

Inne i byn är vinterdoften nästan precis densamma som ute i campo. Utom att jag ibland blir uppmärksammad på att Pilar kokar kikärtor, eller just har hängt tvätt till tork på sin terass. Ibland kör en moped förbi också. Jag stänger noga fönstret när jag övar på piccolon. Jag tycker det vore pinsamt om alla hörde.

Det är fortfarande bara januari. Allt är ännu bara i början.

Ivan

Meningen med livet.

Marsha tog just tåget från Stockholm till Paris. Det är som det ska. Jag reser med, i tanken. Och hon skickar bilder. Hon skickade en bok till mig också. Om ålar och om livet och hemligheterna och sanningar och inte.

Yngste sonen skriver att han har examinationer och nya kurser att klara sig igenom. Och det kommer bilder på ett litet barnbarn. Jag ler i fåtöljen, bläddrar fram och tillbaka på skärmen. Kommenterar. Klickar igen. Tittar på bilderna igen.

Ute är det betydligt kallare än vanligt. Men om man har kofta och brasa så känns det rätt skönt inomhus. Och om det är mitt på dagen och solen skiner – och man inte vill ta sig upp till Campo just då – då räcker det med att sätta sig framför fönstret för att bli varm. Det vet både jag och katterna.

Piccolon stretar. Så klart. Den är inte av högsta kvalitet precis. Men den är mitt mål.

Jag läser.

Ella söker bilder, uttryck. Det kommer.

Så länge man har mål är allt rätt bra.

Mål som Paris.

Eller en piccolo.

Eller något annat.

Livet.

Skiss: Ella in the Garden, no 31

Det brinner bland olivträden. Som det ska.

Det brinner i backarna. Men det är som det ska. Bara för att de flesta oliver är plockade, så är inte arbetet med träden över. Nu behöver de vård. Nu ska de beskäras, och de avklippta grenarna ska bort. Annars kan det bli ohyra i dem. Som sprider sig vidare. Lite extra näring skadar inte heller. Och regn tack!

Vi drar ihop grenruskor i högar. Eldar i kvällen. Det sprakar, och gnistor flyger upp mot den mörka himlen.

Nyklippta olivträd ser verkligen nyklippta ut. En del verkar lättat ruska på huvudet i vintersolen. Andra hukar liksom, lite osäkra. Blev det bra?

Snart har dom alla funnit sig.

Det finns olivträd som har stått här i hundratals år. Tusen kanske. Envist. Medan människor har kommit och gått. Man vet att bergen varit befolkade i åtminstone sjutusen år. Troligtvis väldigt mycket längre.

Det har funnits hus bland oliverna också. Mest små skjul av stenar och jord. Få av dem står kvar. De allra flesta har övergivits och inte lämnat något efter sig. De är borta för alltid.

Inte ens borgen uppe på bergstoppen finns kvar. Knappt inte ett spår. Det förstördes för tusen år sen. Den lever bara i historierna.

Det låg bland våra olivträd.

Jsg trampar runt med en viss försiktighet.

Olivträden höjer sig över minnen. Hårda stammar andas stillhet. Nya grenar spretar ut. Söker ljus. Ser världen.


Malaga Museum – Axarquia historia

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Museo_de_M%C3%A1laga