Är det verkligen viktigt att städa?

Jag är inte så bra på att städa. Vi är inte så bra på det. Att städa är så tråkigt. Och otacksamt. Inte så konstigt att det så sällan förekommer i filmer och böcker. Ingen verkar tvätta heller.

Genom åren har vi ändå, mer eller mindre, utvecklat nån sorts system med olika ansvarsområden där den egna tröskeln får gälla. Men visst ser jag mig om först, innan jag går och öppnar dörren ifall Pilar eller Rafael eller Gertrudis eller någon annan knackar på. Hur ser det ut? Presentabelt? Tillräckligt?

Pilar, å andra sidan, sopar de två trappstegen upp till sin ytterdörr varje dag. Och en bit av gränden framför. Så klart jag tycker att det blir fint. Inne hos henne finns inte ett dammkorn. Det har jag sett. Det finns det inte hos Jose och Paco, eller Maruja och Rafael heller, eller hos Gertrudis och Antonio. (Gertrudis har ont i höfterna, så Paki hjälper henne.) Alla har dom det skinande rent. Våttorkade golv. Glänsande familjefoton. Alltid. Jag fattar inte hur det går till.

Inne i Malaga centrum är gatorna lika rena som Pilars trappa. De spolas av tidigt varje morgon. Och ibland någon gång till under dagen. Det har jag också sett med egna ögon.

Suck. Det är lätt att känna det som att man ligger efter. Men egentligen gillar jag ju att komma hem till den som har det rörigt. Då kan man kasta sig i deras soffa, och skratta.


Städning fungerar däremot väldigt bra om man har svårt att komma igång i ateljén. Om man säger till sig själv: OK, då det är lika bra jag dammsuger istället, då vips, så har man fått en mycket bättre eller i alla fall roligare idé.

Ella tycker att man kan blunda istället. Tills ett barmhärtigt mörker sänker sig.


(Man kan också få en ny alldeles ljuvlig liten piccolo levererad, och aldrig mer tycka sig ha tid att städa igen överhuvudtaget. Livet. Man måste älska det. )


Oväder

Det är så här års, under årets första månader, som vädret i bergen är totalt oförutsägbart. Dagarna kan vara varma, till och med sommarvarma enligt svenska mått. Men ibland har vi regn, och ibland viner en envis vind från norr. I timmar. Den här veckan visar nyheter och medier bilder av översvämningar – hagelstormar till och med – några kilometer bort. Men just hos oss har det bara kommit regn så här långt. Ett ganska snällt och mycket välkommet regn.

Vårt sovrum är nästan den högsta punkten i byn.

När vi hade renoverat färdigt det rummet, och satt in ett stort nytt fönster som stod emot regn och blåst, och det första nattliga åskovädret efter det slog till – då låg jag vaken i sängen, alldeles intill glasrutan, med vidöppna ögon och tittade. Det pågick hur länge som helst.

Nästa dag skrev jag, fortfarande helt lyrisk, till Rudys syster Tina i Kalifornien och beskrev allt. Mullret. De plötsliga hårda knallarna. Katterna som gömde sig. Smattret av störtskurarna mot terassernas soltak. Men först och främst ville jag berätta om de väldiga blixtrarna. De som lyste upp hela bergssidor. Och som kom så tätt så tätt. Det var det vackraste oväder jag sett.

Tina svarade (med omtanke!) :

⁃ Du vet väl att blixten går genom fönstret?

Näe. Det hade jag inte tänkt på.

Numera rafsar jag ihop kudde och täcke och letar upp en annan säng, längre ner i huset om jag räknar till mindre än 3 kilometer mellan blixt och dunder.

För det mesta.

Ibland väntar jag till 2 kilometer.

Ibland väntar jag ännu längre.

Jag kan inte låta bli.

Men så här långt regnar det bara hos oss den här gången. Det är rätt fint det med. Och man sover tryggt.


PS Det var igår kväll. Idag, lagom till en tidigt frukost, väcks jag av att det är vår tur. I blixtljuset ser jag att det samlats hagel i solstolen på framsidan. Jag torkar upp lite vatten som trängt in under dörren, medan kaffet kokar. Och räknar först till 6 km. Nästa till 4. Och undrar varför det heter oväder på svenska. O-väder. O som i olåst, obegriplig, okunnig. Jag har svårt att tänka mig mer väder. Sen är det här. 0 km

Vem har ett hum om sig själv?

Så man tror att man känner sig själv någorlunda väl när man kommit upp i åren? Att man åtminstone har ett hum om hur man kommer att reagera på saker och ting, och på ett ungefär kan föreställa sig vad som ska hända en härnäst?

En kväll under de sista dagarna av 2019 var vi i grannbyn elBorge. Grannar och bekanta repeterade inför en liten julkonsert som de skulle hålla senare på kvällen. Blåsinstrument. Blåsorkester. Fnissiga amatörer i alla åldrar, finklädda i vita skjortor och välkammat hår. Läraren delade ut nya röda slipsar till alla, och de satte sig på stolarna utställda i en halvcirkel framför honom och fäste slipsarna under sina kragar.

Den lilla orkestern var förstärkt med några inbjudna från storstaden. En tuba, ett par trumpeter till. Och en piccolo.

En piccolo.

Jag har aldrig spelat något instrument. Jag har ansetts tondöv. Jag älskar bastoner. Och kan inte läsa noter. Och jag är 65+.

Men allt jag kunde se och höra var denna lilla piccolo!

Strax efter nyåret anlände min egen med posten. 55€ ny. Bara en leksak förstås. Men ändå. Jag hade redan finkammat internet efter nybörjarlektioner och letat upp en tom anteckningsbok där jag tecknat bilder av fingersättning (nytt ord jag lärt mig) och dragit fem linjer med linjal och ritat in g-klav (vilket jag också lärt betydelsen av) och små runda cirklar med staplar och flaggor på rätt ställe.

Det tog 3 hela dagar att överhuvudtaget få det dova väsandet – vilket var allt som mitt envisa blåsande av olika typer resulterade i – att förvandlas till pip. Men när det äntligen gjorde det blev jag så stolt att jag spelade in det på mobilen och skickade till Marsha. Med en uppochnervänd smiley. Så hon inte skulle ta det alltför allvarligt. Själv var jag lycklig. Det kom pip!

Nu har det gått 21 dagar.

Jag klarar A B C D och G. Och jag kan spela Gubben Noak och Lilla Snigel och lite till.

Tonen D är visserligen hopplös. Men det går, om jag trycker lite extra hårt, fast bara alldeles precis lagom mycket extra hårt, med mitt högra pekfinger. Jag drömmer om en riktig piccolo. En där klaffarna är gjorda av nysilver och de är tunt och perfekt vadderade och glider upp och ner med exakthet och där luften pressas genom det handsvarvade lilla röret och förvandlas till toner så rena och klara att jag kan låta fönstret stå öppet lite på glänt när jag övar.

Avbetalning kanske?

Det är helt galet. Förstås.