Morgon

Hur mycket behöver man sova? Tills man vaknar. Jag vaknade för bara en liten stund sedan.

Det är fortfarande mörkt ute. Jag har tänt en liten lampa i köket. Och vi har en ljusslinga som vi aldrig släcker. Nu värmer kaffet i magen. Jag skymtar en katt ihopkrupen på en pall i dunklet i hörnet. Det susar lite i varmvattenberedaren. I övrigt är det alldeles tyst. Himlen där ute är stjärnbeströdd.

Ibland sover jag mycket längre. Men inte alltid. Ibland vaknar jag tidigt och vill inget hellre än att börja dagen. För att jag ser fram emot allt jag kan göra.

Det är julhelg.

Vi ger inga julklappar längre. Det var länge sedan. Vi har mer än vi behöver. Men om jag skulle önska mig något, så vore det en liten piccoloflöjt. Svart, eller mörkt brun. Och att jag skulle lära mig spela på den. Sen skulle jag dra fram den ur fickan på en kappa med stora knappar och spela i vintern uppifrån berget.

God Helg, världen.

Jag kryper kanske ner i sängen en stund till.


Duktig pensionär?

När barnen var små prenumererade vi på Kamratposten. (Det var innan internet). Den kom till utlandet, i ett vitt stort prassligt kuvert med en blågul flagga på. Hela familjen läste. Minstingen älskade spalten ’Kropp och Knopp’. Knopp väckte mest frågor.

Många år senare, när jag arbetade på Konstfack, så fick jag den enorma ståldörren i nya entrén på Telefonplan i huvudet. Hjärnskakning. Den närmsta tiden efteråt var lite märklig. När min hjärna inte hängde med, så blev jag väldigt medveten om att jag nog faktiskt brukade ha en. Som dessutom brukade fungera någorlunda bra.

Fascinationen kvarstår. Ibland, när andan faller på, lånar jag böcker om denna vår fortfarande rätt mystiska kroppsdel.

Nyligen läste jag att inget, absolut inget, visar att vårt hjärna förtvinar med åren. Där har forskningen helt enkelt haft fel hitintills. Hjärnceller tillbakabildas bara om du blir sittande i soffan. Inte om du håller igång hjärnan. Tvärtom. Dessutom verkar det som vi blir smartare med åldern, för vi blir bevisligen bättre på att använda bägge hjärnhalvorna samtidigt.

Rätt tröstefullt?
Så det är bara att börja plugga igen? Kanske man ska forska, trots allt ?

Nä. Det hela har ju faktiskt två sidor. När jag scannar hela den långa raden av nya böcker kring kropp och knopp som vänder sig till såna som jag (60-70 år tycks definitivt vara det nya 40-50) så använder jag bägge hjärnhalvorna och undrar : Varför?

Duktig pensionär? Den går jag inte på. Nu är tid att njuta av livet.

Kropp och knopp i härlig förening, till sist. Och, det är lugnt. Vi äger ingen soffa.

Trevlig Helg.

Det regnar äntligen i bergen.

Kamratposten. Hjärnstark

Juletid i stan

Igår körde vi till stan. Storstaden Malaga. För att hämta prints. Nya Ella. Nu hoppas jag på fina hem till dom. Och så ville vi se julbelysningen. Det är det man gör så här års – tittar på julbelysningen:


Kl 18.30 har solen gått ner. Stora gågatan i Malaga är fylld av människor som väntar på ögonblicket då ljusen ska slås på. Man tittar uppåt. Väntar, pillar på mobilen. En del kommer hit varje kväll, hela julhelgen.

⁃ Hur dags tänder dom? Frågar jag.

⁃ Tio i sju. En veinte minutos, svarar en man som sitter på lampposten alldeles intill oss. Han tycks egentligen lite för gammal för att ha lyckats häva sig upp på den, men nu sitter han där, och dinglar lite med benen. Det finns bänkar, men dom är alla redan upptagna.

Tjugo minuter – det stämde inte alls, för bara sekunden efter brakar det löst. Hela gatan lyses upp. Musik, ljus som tänds och släcks, oljud, handklappningar. Mer musik. Mer färg. Fler mobiltelefoner. Det skräller i högtalarna. Crazy music. Och sen blir det bara stilla, och ganska vackert, blinkandet upphör, människor sänker blicken från ljushavet ovanför dem, och börjar nöjda sakta flanera vidare i smågrupper. Barnen har fått lysande ballonger. Tanter tar vandra under armarna och böjer sina huvuden ihop. Uppe vid Plaza de Constitution spelar en blåsorkester, klädda i tomteluvor. Trombonisterna, tre stycken, följer uppmärksamt med i notbladen medan de inväntar sin tur.

Jag skriver till Marsha att jag känner mig grå som en mus i jämförelse med allt. Sen köper jag blå och turkos hårfärg i affären intill, för att åtminstone göra slingor i det grå. Det får Mari fixa. Marsha skriver tillbaka och undrar om det kanske är så att jag är lite amerikansk också, trots allt. Jag hade förstås mer tänkt att det skulle kunna vara lite piggt och punkigt med slingor. Men nu får det bli som det blir.

Det finns gott om turister även på vintern i Malaga. Tillfälliga besökare är lätt igenkännbara, särskilt de från nordeuropa. Det är de som fortfarande är lättklädda framemot aftonen. Men souveniraffärerna är väl förberedda. Så fort det blir mörkt rullar dom fram yllesjalar till dörren. 2 för 12 €. I vackra färger. Affärerna går nog rätt bra.

Nu var det inte alls något av det jag skulle skriva om.

Jag skulle skriva om hjärnan. Jag har tänkt en hel del på hjärnan. Det får bli imorgon. Eller en annan dag.

Calle Larios, Málaga