Jag känner mig ödmjuk.

Rudy i bussen på vägen hem genom bergen, i natten:

⁃ Jag är lite trött.

Vi har varit på benen i 10 timmar, spelande, dansande, pratande… Nu är vi på hemväg, tillsammans med de andra. Bara de sista kurvorna kvar. Inga gatlyktor, ett par enstaka möten. På bussens hatthyllor tronar instrument, hattar och skrynkliga plastpåsar med diverse överblivet. Jackor och koftor har krängts på, över nyss så bländvita skjortor. Det är mycket svalare nu. Och himlen är svart, bara en tunn månskära syns, men mobilskärmarna glimmar mellan sätena.

Hur många var vi som spelade? Dussintalet grupper. Hundratals människor, uppklädda, förberedda, förväntansfulla.

Och publiken? Många många… Småbarnsfamiljer, åldringar, studenter, ungdomar i dreads, män i kavajer, mammor i blommiga kjolar, eller vinterjackor med fuskpäls i kapuschongen. Anything goes för publiken. Även att stå tätt tätt till intill spelmännen – de ska stå tätt intill. Gitarrhalsarna sträcks rakt upp för att ta så lite plats som möjligt. Dansarna snurrar tätt intill varandra. Kastanjetternas färgglada band flyger i luften ovanför. Någon i publiken blir trampad på fötterna. Någon spelman får sött vin spillt på västryggen. ¡Olé! Det är fiesta.

Fiesta Mayor i Malaga är årets ojämförligt största festival för verdiales, den lokala folkmusiken i bergen. Och det är enda gången på året då tävlingsmoment ingår. Vi, varje grupp, blir poängsatta. Hur vi spelar, hur vi dansar, hur vi sjunger. Hur vi tar oss ut över huvud taget, allt bedöms. Det är inte på blodigt allvar, men vilka vill hamna sist? TV och tidningar är på plats. Alla har laddat i veckor.

Nej, vi är trötta nu. Vi har gjort vårt.

Jag känner mig ödmjuk. Vad annat kan man säga? Trött, och ödmjuk inför att vara så välkomnad av så många.

Det är mellandagar i Andalucia.

Video
Video

Foton: Rafael Fernández Pacheco

Mandlarna kring Medelhavet

I går såg jag vinterns allra första utslagna mandelblomma. Det betyder att nu slår de ut runt hela Medelhavet. Blommorna kommer vara fram till sista dagarna i februari. Det är oemotståndligt vackert. Till sist kommer de att blåsa ner, och lägga sig som snödrivor i vägrenarna.

Det är fyra timmar från vår dörr till Marocko. Färjan från Tarifa tar 50 minuter, och man kliver i land i Tanger. Mycket är idag annorlunda på den sidan av sundet, men runt kusten ser naturen nästan likadan ut som den gör hos mig. Det har den gjort i årtusenden. Och mandlar växer där som här.

Min allra första kväll någonsin i Tanger var det sommar. Vi gick till en enkel bar för att få något att dricka. De serverade inte alkohol, utan föreslog en Mandel Sharbat. Vi blev sittande länge, medan människor klädda i minutiöst välstrukna jalabas hastade förbi, och det doftade grillat lammkött från torget. Jag minns hur det fräste i kolen och röken sökte sig runt borden, medan jag smuttade på juicen av krossade mandlar, rosenvatten, honung och kanel från höga glas, och jag lovade mig själv att aldrig glömma just den stunden.

Och att aldrig någonsin ta mitt privilegium för givet.


Fear of small numbers – om globalisering

Malaga – Marocko

Verkligheten – och en piccoloflöjt

Piccoloflöjten levereras om en vecka eller så. En väldigt anspråkslös en. Och i väntan på det läser jag om noter och fingersättning på internet. Förkunskaper? Noll. Jag återkommer om hur det går. (Säkert är en del drömmar bäst som drömmar. Allt tål inte verklighetens ljus. Jag har faktiskt kallats för tondöv. Men jag har roligt just nu. Det är också värt en del).

Saken är ju den att Tid, det är många olika -ibland motsatta- saker samtidigt. Exempelvis så går den, vare sig man gör något eller inte. Kanske tar det 5 år att utbilda sig till sjuksköterska, eller bildlärare, eller dataingenjör. Men om det är det du vill, så är det bara att kolla vad som krävs för att ta första steget till att skicka in ansökan. Tiden står inte stilla för att man tvekar. Kanske tar det 4 år för ett olivträd att ge sina första oliver. 4 år går ändå, vare sig du planterar ett träd eller inte. Eller så tar det 10 år (?) att lära sig spela piccoloflöjt. Men, hade man börjat för 8 år sen så hade det bara varit 2 kvar. Börjar jag idag då är det i så fall bara 9 år och 51 veckor och 6 dagar! Det går framåt.

Jag är hur nöjd som helst. Jag lär mig ju alltid något på vägen. Idag vet jag till exempel vad ett upphöjt F, ett fiss, är. Det visste jag inte igår. Allt räknas.

God Fortsättning.


Harp Solo : piccolo