Jag köpte egna kastanjetter och försökte smälla med dom.

Jag, vi, spelar folkmusik. Verdiales. Vi dansar också. Om någon hade sagt för några år sen att jag skulle komma att göra det (i Spanien dessutom!), då hade jag bara skrattat.
Men nu är det så. Vi spelar folkmusik.

Verdiales är sen gammalt. Det spelas i byarna häromkring. Gitarrer, en fiol, kanske en luta, rytminstrument, sång, dans. Mycket glädje. Mycket gemenskap. Ibland spelar man till långt långt in på småtimmarna.

Jag tvivlar fortfarande på min förmåga. Jag kunde verkligen varken spela eller dansa alls när vi började. Musik var aldrig min grej. Nu satt jag plötsligt, torsdag efter torsdag, på en stol i ett hörn i ett främmande klassrum, och log så snällt och icke-besvärat som det bara gick, medan jag med stigande misströstan försökte begripa hur de andra kunde följa rytmen, snurra på rätt ställe, lyfta knän och stampa i golvet. Och smattra med kastanjetter i takt! Omöjligt.

Dom verkade ha så roligt.

Inte jag. Jag undrade vad dom egentligen tänkte om mig, som satt där. Och log.

Rudy gjorde framsteg med gitarren. Jag köpte egna kastanjetter och försökte smälla med dom. Den där dubbelsmällen! Omöjlig.

Ibland överdrev jag någon snuva och stannade hemma från lektionen.

Men när jag sakta började misstänka mig själv för att helt enkelt bara vara för ängslig, så satte jag fötterna i golvet och försökte följa de andra. Jag är inte ängslig! Jag vill inte vara någon som är ängslig! Sväng. Snurra, stampa, snurra igen, foten fram, foten tillbaka. Upp med armarna.

Sen hände något. Det var ju roligt! Jag snurrade samtidigt som de andra. En gång. En gång till! Dom log tillbaka!

Det har gått 4 år. Eller mer. Jag tror jag kommer att fortsätta. Dom gav inte upp. Varför skulle jag göra det? Ikväll spelar vi på baren i Almachar. Till långt in på småtimmarna.

Allt är möjligt sa pappa. Och Ella.

Mer om verdiales

… jag tog ut hela min lilla pension.

Så kom hösten hit också, till min bergstopp. Det är 14 grader ute, och småregnigt. Rudy gör pumpapaj, och i två dagar i rad, snart tre, har jag städat i ateljén. Och målat väggarna.

Sveriges Radio P1 fungerar bra här, trots avståndet. Jag älskar P1. Jag är en sån. Jag lyssnar på allt (utom högmässa) medan jag gör annat.

Nyss sändes programmet ‘Plånboken’. Det handlade om råd inför pensionen. Lite sent, jag tog ut hela min lilla pension den allra första dagen det över huvud taget går i Sverige, vid 62 år ålder.

– Arbeta så länge som det bara är möjligt, det lönar sig alltid, råder en snusförnuftig expert på radio.

Jag vet att programmet handlar om ekonomi, och att experten ska ge råd om just det – men jag rycker till. ”Lönar sig alltid!?” Handlar allt bara om pengar nu? Ska det inte ens ställas i relation till annat? Med risk för att förenkla (nästan) lika mycket som experten, så undrar jag: Vad hände med de sena kvällarna och vännerna och vinet? Vad hände med hajken uppför berget när den fuktiga jorden gav vika, och jag rasade ner lite längre än jag hade tänkt? Vad hände med mandelblommorna som blommade och var så många att det blev tjockt i halsen? Med midnattspannkakorna till barnbarnen, som fick ta precis så mycket socker dom ville ha? Tomaterna vi odlat som blev så många att vi fick dela dom i halvor, strö på salt, och torka på terassen? För att inte tala om miljön, middagarna, konsten… Allt går faktiskt inte att köpa för pengar. Det har jag hört hur många gånger som helst. Visst är det väl fortfarande lika sant?

Allt går inte att åstadkomma utan pengar heller – fråga mig! – men om man sätter sig ner och funderar igenom hur man vill leva resten av livet är väl valet knappast inte särskilt svårt? Inte ens den som är priviligerad nog att ha sin passion som profession väljer väl chefer, väckarklockor, tidiga morgnar på bussen, arbetsluncher, och trötta kvällar i tv-soffan om det inte är nödtvunget? Och den som sakta men säkert sliter ut sin kropp och själ blir blir väl inte friskare av att pensionsförsäkringen växer till sig?

Allt annat ger sig, av sig självt. Med tiden. (Inklusive förkylningar och julångest.)

Spanska? – eller ”Pintando las paredes gris”

Tillbaka hemma sköljer det spanska språket över mig igen. Jag har alltid tyckt att det låter gott. Som varm mjölkchoklad. Mjukt. Speciellt här. Här suddas konsonanter ut, och ord blandas med leenden, gester, ljud.

I Andalucia har spanskan, kastilianskan, sin alldeles egen klang. ‘Andaluz’. Det kan vara förvirrande först, speciellt om man lärt sig uttal någon annanstans, men man vänjer sig. Och den låter ju olika i alla andra landsändar också. Te acostumbras. Mer eller mindre.

Fast riktigt så enkelt är det inte. Förutom dialekterna, och att grammatiken tycks bli mer komplicerad ju mer man lär sig, så spelar språken i sig en viktig roll på det nationella planet i Spanien. Här finns det ju fler än ett. Så vem ska bestämma vad? På vilket språk? I Katalonien, med Barcelona, pratas det katalanska, t.ex.. Många katalaner röstade för att bryta sig fria från övriga Spanien. Det är konfliktfyllt. Ingenting är löst. Åsikter går vitt isär, men att bara kalla det vanligaste språket, kastilianska, för spanska kan lätt förvandlas till ett ställningstagande.

Fast pratar gör man. Överallt. Hela tiden. På gatan, i gränden, genom den nerrullade bilrutan, hos doktorn, i färgaffären. Den som står bakom i kön får vackert vänta. Eller lägga sig i.

Har man inget att tillägga så upprepar man helt enkelt vad den andre sagt.

– Regando las flores?

Regando las flores.

Det fungerar alltid. Men det är bra om man kommer ihåg att le!


I övrigt håller jag på att renovera och röja upp i ateljén. Det är väldigt rörigt. Och Ella har betydligt mer tålamod än jag.

Målar väggarna grå?

Målar väggarna grå.

språkkurs i Málaga