Tur man har konsten. I alla lägen.

I Sverige slängs det runt 13 kilo textil varje år. I genomsnitt väger en skjorta 200-400 gram.

För mig började det med en bok om hur man snygg-lagar sina trasiga jeans. Eller kanske hade det börjat långt innan. I vilket fall så vet jag numera att kläder, det är en verklig och väldigt stor miljöbov. Lite sent uppvaknat kanske, men ändå. För när jag sedan läser vidare på andra håll om hur textilindustrin släpper ut mer växthusgaser än flyget och sjöfarten tillsammans (!), och att de flesta kläderna slängs på sopberg – efter att i genomsnitt ha använts 7 (!) gånger – då inser jag allvaret. Eller dumheten.

Det är ju det där med att jag alltid har tyckt om kläder. Egna. Andras. Att sy, sticka, sy om, gamla, nya, kombinera. (Stundtals utan någon större självkritik, men ändå. ) Jag skyller det på att att jag ofta stått framför publik av varierande storlek. I timtals ibland. Under presentationer, introduktioner, som lärare i ateljédiskussioner och examinationer – jag har inte kunnat undgå att vara medveten om hur jag var klädd. Bäst att inte ha samma kaffefläckiga skjorta två gånger i rad. (Fast förklädet var alltid en räddning. Speciellt det med massor av färgfläckar. Alla älskar väl bilden av en ¨riktig¨ konstnär? )

Inte så att jag någonsin shoppat särskilt mycket. Jag har aldrig haft tålamod att gå i klädaffärer. Inte ens i andrahandsbutiker. Och inte har jag alltid haft ekonomi att köpa nytt. Men ändå. Garderoben har blivit rätt full med åren. Där finns definitivt mer än jag behöver. Att låta bli att köpa ännu mer är inget större problem.

Men vad gör man med sina gamla kläder som man inte anväder?

Ovanpå allt är det nämligen väldigt svårt att återvinna dem. Det beror bl.a. på alla blandmaterial. Och att bara försöka skänka vidare till behövande är inte alltid så storsint som det kan verka det heller. Internationell frakt av kläder och skor är ett ineffektivt sätt att använda resurser på. Enligt Röda Korset, och andra, kan det dessutom slå ut den lokala handeln. Och vill någon granne verkligen ha dina gamla saker?

Tja,

  • kläder som inte funkar att använda går att sy om, så att dom passar bättre.
  • kläder som är trasiga går att laga.
  • Och om inget av det går, så kan man göra något annat av dom (mattrasor, disktrasor, gympapåsar, eller – konst – till exempel).


Tur att man har konsten!

Alltid räddningen!

ur: Cookbook for Sewing Machines

laga gamla jeans

kläders miljöpåverkan

cookbook for sewingmachines

Vi hade annat / När byn är bara vår

I november, tiden mellan senhöst och vinterhelger, är byn bara vår. Då är det bara vi som bor här året om som ilar genom gränderna för det nödvändiga. Bröd från butiken, fisk från fiskbilen, lämna sopor, återvinning, ett besök hos en släkting med en gryta mat… Morgon och kväll bryts tystnaden kort, av fyrhjulingar på väg hem från olivlundarna. Männen har bytt kepsen mot mössor nerdragna i pannan.

Baren bommade igen. Igen. Det gör den varje år. Novemberunderlaget är inte tillräckligt.

När solen går ner lämnar katterna sina nyss solvarma trappor, och grannen stänger fönstret mot den svaga doften av vedbrasor och slår på teven. Jag med.

Jag flyttade 21 gånger innan jag hamnade här. Det var verkligen inte meningen. Nu har jag bott här längre än någon annan stans. Det är mitt privilegium.

Ella nickar nöjt.

Hemma.

Inget Campo idag. Vi hade annat:

Ella in the Garden, no 29

utvalda prints

Det var det här med Black Friday:

‘Köpstopp’ läser jag. Fler och fler (men totalt sett försvinnande få) ger sig själva begränsningar kring hur och vad de kan konsumera och inte. Det verkar vara en bra idé.

Inte alla har det valet förstås. Många har inte råd att köpa särskilt mycket saker i vilket fall som helst. Man kan liksom vara befriad från konsumtion av bara farten. Det perfekta köpstoppet, en restriktion svår att misslyckas med!

Den som har råd, den köper när den vill? Den som inte har råd, den köper när den kan?

Många av mina vänner är konstnärer, kulturarbetare. De flesta är högutbildade, och skickliga i sitt yrke. De har mångåriga erfarenheter och har gett tusentals människor oförglömliga upplevelser av litteratur, konst, dans och teater.

Men det är inte bara så här års som jag hör flera av dom prata om att det kanske är dags att byta bana. Att de kanske ska leta upp ett mindre kvalificerat lönearbete istället. Att det kanske är dags att befria sig från möten med tveksamma gallerier och förlag och från gratisframträdanden av alla sorter. Inga fler projektmöten. Inga mer resor land och rike runt med bagageutrymmen fyllda av fiffigt ihopfällbara dockteatrar. Inga fler tunnelbaneresor mellan förorterna med shoppingväskor på hjul, fullpackade med färg och penslar till förväntansfulla skolbarn. Inga fler kaffefläckiga bokningslistor med kontaktpersoner att återkomma till, (respektive överstrukna namn och telefonummer). Inga fler väldesignade och användarvänliga portfolios, inget ständigt uppdaterande av hemsidor, inga projektbeskrivningar och stipendieansökningar. Slut på konsten och kulturen. Vem behöver den? En vanlig månadslön vore inte fy skam?

Så, hur löser vi det här nu då?

(Ella är ledig idag)


support your local artist