guldlock och diaspora

Otis och Ted, av Judy Farrar

Likt Guldlock har jag tillbringat några dagar ensam i ett hus ägt av andra. Jag har sovit i andras sängar, suttit på andras stolar, och ätit ur andras skålar. Men jag hade lov. Jag hade inte sönder något, och de som bor där i vanliga fall var inte några björnar att vara rädd för. (Inte heller rusade jag till sist, som Guldlock, hem till mamma – utan jag stämde, via WhatsApp, möte med med vänner, och åt en god middag på lokal.)

Sensmoralen blir därför istället: ombyte förnöjer.

Speciellt om det är frivilligt. Och om man har ett svenskt pass. Och möjligheten att utan vidare korsa många gränser.

Jag har en f.d. student som jag känner rätt väl. Hon och hennes familj bor sedan drygt 2 år på andra sidan världen. Hon skrev häromdagen på Fb att hon börjar känna sig ‘mittemellan’. Jag kommenterade såhär:

”Diaspora Light. Jag vet inte om det redan är oåterkalleligt. Men om du stannar några år till så kommer det vara ett faktum. För dej och för barnen. Ni, precis som jag o barn, kommer för alltid befinna er mittemellan. Det är på gott och på ont. Inte riktigt vara hemma någonstans, starka band till flera kulturer, men inte hundra procent till någon. Inte helt lojal med något land, inte helt hemma någonstans. En vilsenhet, en rotlöshet, självklart. Odiskutabelt. Vi brukar prata om att vi väger upp det med att om man står lite vid sidan av så har man bra överblick. Över mycket.”

PS. ägaren till huset jag bodde i, Judy, har sina barnbarn i ett annat land. Men hon har gjort sig dockorna ovan, porträtten av de två små bröderna i nästan naturlig storlek, att ha nära.

När björnarna kom hem var inte Guldlock kvar.

ny(gammal) i Andalucia Tech 2-3/5

Vid station sjukhuset (Clinico) kliver alla passagerare som är i min ålder, eller äldre, av. Sedan återstår det bara ungdomar i vagnen. Och jag. Det är några få stationer till. Idrottsplats, nybyggda stora hus med lägenheter… och så: ändhållplatsen, Andalucia Tech. Det är Malagas nya universitetsområdes yttersta utpost. Jag skyndar på mina steg den sista biten till byggnaden där kursen pågår. Dom tror väl inte att jag inte orkar!? Pigg som fan! Och jag har både dator och anteckningsbok i ryggsäcken.

Jag är tidig. Men klassrummet är öppet. 10 bord, 20 stolar. Lite oplanerat sätter jag mig på en annan plats än dagen innan. Från min stol har jag full utsikt över dörren – och den första som kliver in efter mig är typiskt nog hon som satt där jag nu sitter dagen innan. Hon flackar med blicken, och väljer en ny plats. Sen fortsätter det i samma stil. Nya personer, nya flackande blickar, nya val. Det hade bara tagit 2 dagar att etablera en vana!

ELLA bestämmer sig genast för att nästa kollaborativa konstprojekt bara ska involvera kvinnor över 50 år. Eller 60 plus. Minst. Inte för att det var just dom som klev av tunnelbanan vid sjukhuset. (De hade säkert sina orsaker. Själv tror jag att jag håller på att utveckla en knöl på foten.) Utan för att det tycks ta sina år att utveckla lusten till, och förtjusningen inför, flexibilitet.

Och, by the way: Medellivslängden för kvinnor är i Sverige 84 år, i Spanien 85,5 år och i USA 81,6 år. Just nu alltså. Källa

ny(fikenhet) 1/5

Först skickar Ella, helt sonika, ett nytt vykort (nr 2) till ett galleri i Málaga. Jag tvivlar på att dom har nån aning om vem hon är (LCA).

Sedan tar jag på mig nästan nya skor (Tack Beth), åker med en helt ny tunnelbana, (Malaga Metro), köper kaffe i en helt ny universitetsbyggnad. (UmaLink), och inleder min presentation med  “Detta är en helt ny roll för mig”.

Några av de andra använder ord som jag inte kan, eller kommer ihåg, betydelsen av (medio encáustico, aumentado, enpodermiento, colocación, desarollo…)

Och – faktiskt – det är inte särskilt svårt alls! Språk är inte bara ord. Det är också sammanhang, hemtamhet, kulturell tillhörighet, social förståelse, ämneskunskaper, nyfikenhet, vilja … Ibland förstår jag inte svenska, fast det är mitt modersmål. Ibland kastas det nytt ljus över betydelser när jag är på avstånd.

(Nu är ni Ellas fanclub. Tack. Hon skulle naturligtvis inte ha lika roligt utan er.)