Konstnären som slutade jobba…

…och flyttade ut på landet och blev världsberömd över en natt och sålde sina tavlor för massor av pengar…

sida ur anteckningsbok

…existerar antagligen inte.

Du har gjort dina val. Du är redan konstnär. En rätt bra konstnär. Du gör fina grejor. Men du vill kunna leva av din konst. Du undrar hur andra lyckas med det.

Den som inte skapar konst som är anpassad för den lilla marknad som ändå finns, behöver skapa en ny, eller hitta en alternativ sådan – ensam eller tillsammans med andra. Det pratas inte så mycket om det på konstutbildningarna. Veckan som gick var ett undantag vid Malaga universitet, LinkUMA. (Nä, jag hänger inte bara vid mitt hus på en bergstopp i Andalucía och plockar oliver.)

Det är faktiskt inget magiskt med att formulera sig och ta kontakt och skapa möjligheter. Det är inget skämmigt heller. Det är bara en annan sidan av konstnärsskapet, en sida som kan vara betydligt mer kreativ än det låter.

Frågor vi ställde oss tillsammans under veckan:

  • Vad är idén bakom just vår konst?
  • Hur vi ett specifikt projekt att erbjuda? (tydligt och konkret)
  • Vad är styrkan i vårt/våra projekt?
  • Vem/vilka är det riktat till?
  • Vem/vilka kan tänkas bli påverkade/berörda av projektet?
  • Har det gjorts något liknande tidigare? Hur kan vi vidareutveckla det?
  • Vem/vilka kan vi samarbeta med?
  • Finns det något lokalt sammanhang att ta avstamp i ?

Dessutom: Ta alltid betalt. Ta alltid betalt!! Det är din förbaskade skyldighet. Enda undantagen från det är:

1) ingen annan i sammanhanget får betalt.

2) det finns annan godtagbar konkret kompensation.

3) det är ett helt privat sammanhang

PS Idag skickade ELLA en ny hälsning till galleriet-som-ännu-inte-vet-vem-hon-är. Postens vykort fungerar internationellt.

Ella in the Garden no 20

PPS

-Rulltrappor i t-banorna går sönder världen över.

-Folk använder fortfarande e-mail

-Det är aldrig försent.

hur man hittar tvättid

Chilin ska vattnas, katten ska pratas med, fiskgubben ska passas, forellerna ska rensas, katten ska pratas med igen, oliverna ska läggas in, komposten ska tas ut, det ska vilas siesta, spelas wordfued, och svaras på messenger. Konst ska skapas, artiklar ska läsas. Kastanjetter ska övas, golv ska sopas, flugor dödas och fler oliver plockas. Och väggar ska kalkas, grannens nya åsna ska beundras och lakanen som soltorkats ska tas in – och i morgon är det nog måndag igen. Men i så fall spelar det ingen större roll. Inte nuförtiden. Jag bor inte i ekorrhjulet längre. Och konsten låter sig inte stressas.

Jag menar att det kanske handlar om prioriteringar. Men ELLA bryr sig inte. Inte jag heller egentligen. Det blir bra vilket som. Vi duger ändå. Det är rent ut sagt löjligt hur bra vi duger.

(grannens val: hänga sin tvätt snyggt)

när oliverna ska plockas

Cútar

Hemma igen. Äventyret i storstaden är över.

Jag bor i en väldigt liten by på landet i Andalusien. I ett gammalt hus som både kräver och ger mer än vad jag ens kunnat föreställa mig den dagen vi bytte livstil för gott. Det ett mycket större äventyr, och det pågår hela tiden.

Det senaste kapitlet är att vi nu också äger mark, en stor jordlott där det inte finns något vatten, ingen elektricitet, en bit mark som inte tagits om hand på länge, som är brant och svårmanövrerad – och som har en vidunderlig utsikt över byar, hav, andra berg. Den ligger inte i anslutning till huset, (eller några andra hus heller för den delen), men nära nog så man kan gå dit till fots om man vill. Vi har olivträd och mandelträd. Årets mandlar har vi redan plockat. Nu är det olivernas tur. Nu är det dom som ska plockas. Eftersom våra träd inte tagits om hand på många år så har vi ett rejält arbete framför oss att få dem att producera bättre. De måste beskäras, först och främst. Klasarna av mistel som klänger fast på grenarna och suger ur all näring måste också bort. Rudy gör det mesta arbetet, medan jag lätt förlamas av naturens skönhet. Det är ju faktiskt ingen brådska.